Bhīṣma–Karṇa Saṃvāda on the Śaraśayyā (भीष्म–कर्ण संवादः शरशय्यायाम्)
हतैर्गजपदात्योघैवजिभिश्न निषूदितै: । रथैश्व बहुधा भग्नै: समास्तीर्यत मेदिनी
hatair gajapadātyoghair vajibhiś ca niṣūditaiḥ | rathaiś ca bahudhā bhagnaiḥ samāstīryata medinī || ekaikaṃ tribhir ānarccat kaḍukabarhiṇavājitaiḥ | tataḥ suśarmāṇaṃ ca kṛpācāryaṃ ca trīṇi-trīṇi śaraiḥ vivyādha | rājendra! punaḥ samarāṅgaṇe prāgjyotiṣanareśaṃ bhagadattaṃ sindhurājaṃ jayadrathaṃ citrasenaṃ vikarṇaṃ kṛtavarmāṇaṃ durmiṣaṇaṃ tathā mahārathī vindānuvindau—eteṣāṃ pratyekaṃ gṛdhrapakṣayuktaiḥ trīṇi-trīṇi śaraiḥ viśeṣapīḍāṃ cakāra | tatra hatair gajaiḥ padātibhiḥ aśvaiś ca bhagnaiś ca bahubhir rathaiḥ pṛthivī ācchāditābhavat ||
Sañjaya dit : La terre était jonchée et comme recouverte par les morts—éléphants et masses d’infanterie, chevaux abattus, et maints chars brisés de mille façons. Puis, l’un après l’autre, il les frappa de trois flèches—emplumées comme l’aile du vautour—et perça aussi Susharma et Kripācārya de trois traits chacun. Ô meilleur des rois, sur le champ de bataille il infligea encore un tourment aigu—trois flèches à chacun—à Bhagadatta, roi de Pragjyotiṣa ; à Jayadratha, seigneur du Sindhu ; à Chitrasena ; à Vikarna ; à Kṛtavarmā ; à Durmiṣaṇa ; et aux grands guerriers de char Vinda et Anuvinda. Ainsi le sol se trouva caché sous les débris de la guerre et les corps des hommes et des bêtes.
संजय उवाच
The verse highlights the grim consequence of war: even when fought under kshatriya codes, the battlefield quickly becomes a landscape of ruin. It implicitly urges reflection on dharma—valor and skill do not erase the moral weight of widespread destruction.
Sanjaya describes the battlefield littered with dead elephants, soldiers, horses, and broken chariots. A warrior (implied from context) shoots three arrows at a time, piercing Susharma and Kripa, and then similarly striking Bhagadatta, Jayadratha, Chitrasena, Vikarna, Kritavarma, Durmishana, and the brothers Vinda and Anuvinda.