Previous Verse
Next Verse

Shloka 157

वासिष्ठकथनम् (आदित्य–सोमवंशवर्णनम् तथा रुद्रसहस्रनाम-प्रशंसा)

कला काष्ठा लवो मात्रा मुहूर्तो ऽहः क्षपा क्षणः विश्वक्षेत्रप्रदो बीजं लिङ्गमाद्यस्तु निर्मुखः

kalā kāṣṭhā lavo mātrā muhūrto 'haḥ kṣapā kṣaṇaḥ viśvakṣetraprado bījaṃ liṅgamādyastu nirmukhaḥ

Il est le Temps lui-même—kalā, kāṣṭhā, lava, mātrā, muhūrta, le jour, la nuit et l’instant. Il confère le champ de l’univers (viśva-kṣetra) et il est la semence (bīja) : le Liṅga primordial, l’Être sans commencement, sans visage manifesté, transcendant toutes formes limitées.

kalāa unit/part of time
kalā:
kāṣṭhāa measure of time
kāṣṭhā:
lavaḥa minute fraction of time
lavaḥ:
mātrāa measure/instant
mātrā:
muhūrtaḥa muhūrta (traditional time period)
muhūrtaḥ:
ahaḥday
ahaḥ:
kṣapānight
kṣapā:
kṣaṇaḥmoment
kṣaṇaḥ:
viśva-kṣetra-pradaḥgiver/bestower of the universe as a field (of experience/action)
viśva-kṣetra-pradaḥ:
bījamseed, causal source
bījam:
liṅgamthe Linga, sign of the Absolute, Shiva’s aniconic form
liṅgam:
ādyaḥprimordial, first
ādyaḥ:
tuindeed
tu:
nirmukhaḥfaceless, without a (limited) mouth/face, formless/transcendent
nirmukhaḥ:

Suta Goswami (narrating the Linga Purana to the sages of Naimisharanya)