अशोकवनिकायां सीतादर्शनम्
Sita Seen in the Ashoka Grove
सन्तानकलताभिश्च पादपैरुपशोभिताम्।दिव्यगन्धरसोपेतां सर्वतस्समलङ्कृताम्।।5.15.2।।तां स नन्दनसङ्काशां मृगपक्षिभिरावृताम्।हर्म्यप्रासादसम्बाधां कोकिलाकुलनिस्स्वनाम्।।5.15.3।।काञ्चनोत्पलपद्माभिर्वापीभिरुपशोभिताम्।बह्वासनकुथोपेतां बहुभूमिगृहायुताम्।।5.15.4।।सर्वर्तुकुसुमै रम्यां फलवद्भिश्च पादपैः।पुष्पितानामशोकानां श्रिया सूर्योदयप्रभाम्।।5.15.5।।प्रदीप्तामिव तत्रस्थो मारुतिस्समुदैक्षत।निष्पत्रशाखां विहगैः क्रियमाणामिवासकृत्।।5.15.6।।विनिष्पतद्भिः शतशश्चित्रैः पुष्पावतंसकैः।आमूलपुष्पनिचितैरशोकैश्शोकनाशनैः।।5.15.7।।पुष्पभारातिभारैश्च स्पृशद्भिरिव मेदिनीम्।कर्णिकारैः कुसुमितैः किंशुकैश्च सुपुष्पितैः।।5.15.8।।
sarvartukusumai ramyāṁ phalavadbhiś ca pādapaiḥ |
puṣpitānām aśokānāṁ śriyā sūryodayaprabhām ||5.15.5||
Es war lieblich mit Blüten aller Jahreszeiten und mit fruchttragenden Bäumen; und durch den Glanz der blühenden Aśoka-Bäume leuchtete es wie die Pracht des Sonnenaufgangs.
"She is that same lady for whom Rama has been passing through compassion, benevolence, grief and passion. He is compassionate considering her a woman, kind and benevolent since she is his dependent, stricken with grief for losing a wife and passionate since she is his beloved.
Dharma here is suggested indirectly: even amid adversity (Sītā’s captivity), the world still contains signs of order and hope—encouraging steadfastness and perseverance in righteous effort.
Hanumān is observing the Aśoka grove in Laṅkā; the poet describes its beauty as part of the setting where Sītā is later seen.
Hanumān’s vigilance and purposeful observation—he carefully surveys the surroundings while remaining focused on his dharmic mission to find Sītā.