Draupadī’s Rebuke of Jayadratha and Dhaumya’s Admonition (Āraṇyaka-parva, Adhyāya 252)
उत्थाप्य सम्परिष्वज्य प्रीत्याजिप्रत मूर्थनि । वैशम्पायनजी कहते हैं--राजन! शकुनिका यह वचन सुनकर दुर्योधनने अपने चरणोंमें पड़े हुए म्लान मुखवाले भ्रातृभक्त शत्रुदमन वीर दुःशासनकी ओर देखकर अपनी सुन्दर बाँहोंद्वारा उसे उठाया और प्रेमपूर्वक हृदयसे लगाकर उसका मस्तक सूँघा ।।
utthāpya sampariṣvajya prītyā ca pratamūrdhani | vaiśampāyana uvāca—rājan! śakuneḥ vacanaṃ śrutvā duryodhanaḥ caraṇeṣu patitaṃ mlānamukhavantaṃ bhrātṛbhaktaṃ śatrudamanaṃ vīraṃ duḥśāsanaṃ vilokya svābhyāṃ sundarābhyāṃ bāhubhyām utthāpya hṛdayena sampariṣvajya tasya mūrdhānaṃ ghrātvā | karṇa-sauabalayoḥ api vacanāni saṃśrutya sa rājā duryodhanaḥ atyantaṃ udāsaḥ abhavat, manasā lajjayā abhibhūtaḥ san mahān nirāśāṃ anubabhūva |
Vaiśampāyana sprach: „O König! Als Duryodhana Śakunis Worte hörte, blickte er auf den heldenhaften Duḥśāsana—dem Bruder ergeben, Bezwinger der Feinde—der mit gesenktem Antlitz zu seinen Füßen lag. Mit seinen schönen Armen hob er ihn auf, umschlang ihn herzlich und roch an seinem Haupt als inniges Zeichen brüderlicher Liebe. Doch nachdem er auch die Worte Karṇas und Śakunis vernommen hatte, wurde König Duryodhana zutiefst niedergeschlagen; innerlich von Scham überwältigt, empfand er eine tiefe Verzweiflung.“
वैशम्पायन उवाच
The passage contrasts outward displays of affection and loyalty with inner moral turmoil: even amid strong fraternal bonds, wrong counsel and awareness of one’s own fault can produce shame and despair. It highlights how unethical strategy and manipulative advice corrode a leader’s inner steadiness.
After hearing Śakuni, Duryodhana sees Duḥśāsana prostrated at his feet, lifts him up, embraces him, and affectionately smells his head. But when he also hears the words of Karṇa and Śakuni, Duryodhana becomes deeply dejected, inwardly ashamed, and feels hopeless.