उत्तम बलशाली कर्णने अर्जुनको मारनेके लिये ही जिसे सुदीर्घकालसे सुरक्षित रख छोड़ा था, सोनेके तरकसमें चन्दनके चूर्णके अंदर जिसे रखता था और सदा जिसकी पूजा करता था, उस शत्रुनाशक, झुकी हुई गाँठवाले, स्वच्छ, महातेजस्वी, सुसंचित, प्रज्वलित एवं भयानक सर्पमुख बाणको उसने धनुषपर रखा और कानतक खींचकर अर्जुनकी ओर संधान किया ।। प्रदीप्तमैरावतवंशसम्भवं शिरो जिहीर्षर्युधि सव्यसाचिन: । ततः प्रजज्वाल दिशो नभश्न उल्काश्न घोरा: शतशः प्रपेतु:,कर्ण युद्धमें सव्यसाची अर्जुनका मस्तक काट लेना चाहता था। उसका चलाया हुआ वह प्रज्वलित बाण ऐरावतकुलमें उत्पन्न अश्वसेन ही था। उस बाणके छूटते ही सम्पूर्ण दिशाओंसहित आकाश जाज्वल्यमान हो उठा। सैकड़ों भयंकर उल्काएँ गिरने लगीं
sañjaya uvāca | uttama-balaśālī karṇena arjunaṁ mārayituṁ yac cirakālāt saṁrakṣitaṁ nidhāya suvarṇa-tūṇīre candana-cūrṇāntarhitaṁ dhārayitvā satataṁ pūjayitvā ca, taṁ śatru-nāśanaṁ namra-parvaṇaṁ śuciṁ mahā-tejasvinaṁ su-saṁcitaṁ prajvalitaṁ bhayānakaṁ sarpa-mukha-bāṇaṁ dhanur āropya karṇaḥ karṇāntaṁ yāvat ākarṣya arjunāya saṁdadhau || pradīptam airāvata-vaṁśa-sambhavaṁ śiro-jihīrṣur yudhi savyasācinaḥ | tataḥ prajajvāla diśo nabhaś ca ulkāś ca ghorāḥ śataśaḥ prapetuḥ ||
三阇耶说道:力大无比的迦尔纳,将那支蛇首之箭搭上弓——此箭他久藏不用,只为诛杀阿周那:藏于金箭箙内的檀香粉中,并常加供奉。那灭敌之矢洁净明耀,光焰赫然,节节微曲,制作精良,炽燃而可怖;他满引至耳,直指阿周那。迦尔纳在阵中欲斩“善用左手者”萨维亚萨钦(阿周那)之首。他所放出的那支燃烧之箭,实为阿湿婆塞那,出自爱罗婆多一族。箭一离弦,穹苍与四方尽皆炽亮,数百可怖的流星纷纷坠落。
संजय उवाच
The verse highlights how intense hatred and fixation on victory can lead a warrior to sacralize violence—Karna preserves and even worships a lethal weapon for a single purpose. The narrative frames such moments with cosmic portents (meteors, blazing sky), suggesting that actions driven by vengeance and obsession disturb moral and natural order, and that war’s choices carry consequences beyond the battlefield.
Karna prepares a special serpent-headed arrow he has long reserved to kill Arjuna. He draws the bow to the ear and releases it, and the text identifies the missile with the nāga Aśvasena of Airāvata’s lineage. As it flies, ominous signs appear: the sky and directions blaze and many meteors fall.