(लभन्ते गाणपत्यं च तदेकाग्रा हि मानवा: | कि पुनः: स्वर्णभाण्डानि तस्मात् त्वं गच्छ मा चिरम् ।। मद त्तरं हि ते लाभ हस्त्यश्वोष्टादिभि: सह ।) जो लोग भगवान् शंकरमें अपने मनको एकाग्र करते हैं, वे तो गणपति-पदको भी प्राप्त कर लेते हैं, फिर सुवर्णमय पात्र पा लेना कौन बड़ी बात है। अतः तुम शीघ्र वहाँ जाओ, विलम्ब न करो। हाथी, घोड़े और ऊँट आदिके साथ तुम्हें वहाँ महान् लाभ प्राप्त होगा ।। सुवर्णमाहरिष्यन्तस्तत्र गच्छन्तु ते नरा: । इत्युक्त: स वचस्तेन चक्रे कारन्धमात्मज:,तुम्हारे सेवकलोग सुवर्ण लानेके लिये वहाँ जायेँ। उनके ऐसा कहनेपर करन्धमके पौजत्र मरुत्तने वैसा ही किया
Saṃvarta uvāca | labhante gāṇapatyaṃ ca tad-ekāgrā hi mānavāḥ | ki punaḥ svarṇa-bhāṇḍāni tasmāt tvaṃ gaccha mā ciram || mad-uttaraṃ hi te lābha hasty-aśvoṣṭādibhiḥ saha | suvarṇam āhariṣyantas tatra gacchantu te narāḥ | ity uktaḥ sa vacas tena cakre kārandham-ātmajaḥ Maruttaḥ ||
سَمورت نے کہا— جو لوگ یکسوئی کے ساتھ شَنکر میں اپنا من لگا دیتے ہیں، وہ تو گنپتی کے مرتبے تک پا لیتے ہیں؛ پھر سونے کے برتن حاصل کرنا کون سی بڑی بات ہے؟ اس لیے تم فوراً وہاں جاؤ—دیر نہ کرو۔ وہاں ہاتھیوں، گھوڑوں، اونٹوں وغیرہ سمیت تمہیں بڑا فائدہ ہوگا۔ تمہارے آدمی سونا لانے کے لیے وہاں جائیں—یہ کہہ کر جب اسے ہدایت دی گئی تو کرندھم کی نسل کے مرُتّ نے ویسا ہی کیا۔
संवर्त उवाच
Single-minded devotion to Śiva is presented as so potent that it can confer exalted spiritual status (gāṇapatya); therefore, worldly gains like gold and wealth are portrayed as comparatively easy and secondary. The verse frames material prosperity as an incidental outcome when higher devotion and resolve are present.
Saṃvarta urges Marutta to act quickly and send his men to fetch gold, assuring him of abundant gains including valuable livestock. Marutta, described as a descendant of Karaṇdhama, follows Saṃvarta’s instruction.