Dhaumya’s Enumeration of Eastern Tīrthas
Prācī-diś Tīrtha-kathana
यत्र ब्रह्मादयो देवा ऋषयश्न तपोधना: । भूतयक्षपिशाचाश्व किंनरा: समहोरगा:,महाराज! इसके बाद समुद्रके मध्यमें विद्यमान त्रिभुवनविख्यात अखिल लोकवन्दित गोकर्णतीर्थमें जाकर स्नान करे। जहाँ ब्रह्मा आदि देवता, तपोधन महर्षि, भूत, यक्ष, पिशाच, किन्नर, महानाग, सिद्ध, चारण, गन्धर्व, मनुष्य, सर्प, नदी, समुद्र और पर्वत--ये सभी उमावलल्लभ भगवान् शंकरकी उपासना करते हैं
yatra brahmādayo devā ṛṣayaś ca tapodhanāḥ | bhūtayakṣapiśācāś ca kiṁnarāḥ samahoragāḥ ||
Wika ni Pulastya: “May isang banal na pook kung saan si Brahmā at ang iba pang mga diyos, at ang mga rishí na hitik sa tapás, kasama ang mga nilalang na gaya ng bhūta, yakṣa, piśāca, kiṁnara, at ang mga dakilang ahas, ay nagtitipon sa paggalang. Ang tīrtha na ito’y inilalarawan bilang tagpuan ng mundong nakikita at mundong di-nakikita, kung saan nagsasanib ang debosyon at disiplinadong pagsasanay, na nagpapaalala na kinikilala ang kabanalan sa lahat ng uri ng nilalang.”
पुलस्त्य उवाच
The verse elevates tīrthas as universally acknowledged centers of sanctity: even gods, sages, and diverse classes of beings honor such places. Ethically, it underscores reverence, disciplined practice (tapas), and the unifying power of devotion that transcends social or cosmic categories.
Pulastya is describing a holy setting associated with pilgrimage merit, characterizing it by the presence and worship of many orders of beings—divine, ascetic, and supernatural—thereby recommending it as a powerful destination within the tīrtha discourse of Vana Parva.