Śikhaṇḍī-janma-nigūḍha-vṛtta (The concealed birth-account of Śikhaṇḍī) | शिखण्डी-जन्म-निगूढ-वृत्त
इति श्रीमहाभारते उद्योगपर्वणि अम्बोपाख्यानपर्वणि ट्रुपदप्रश्ने नवत्यधिकशततमो<ध्याय:
iti śrīmahābhārate udyogaparvaṇi ambopākhyānaparvaṇi drupadapraśne navatyadhikaśatatamo 'dhyāyaḥ
Sa ganito nagtatapos ang ika-isang daan at siyamnapung kabanata ng Udyoga Parva ng Śrī Mahābhārata, sa bahaging tinatawag na “Salaysay ni Ambā,” sa yugto hinggil sa pagtatanong ni Drupada. Ito ang pangwakas na tala (colophon) na nagmamarka ng pagsasara ng kabanata at naglalagay sa salaysay sa mas malawak na balangkas ng dharma: ang paglalantad ng mga bunga ng panata, tungkulin, at mga gawa ng nakaraan na humuhubog sa nalalapit na tunggalian.
भीष्म उवाच
As a colophon, the verse itself does not teach a new doctrine; it frames the episode within the Mahābhārata’s moral architecture, reminding the reader that the coming war is shaped by earlier choices—especially vows, duty, and the long reach of karma highlighted in the Ambā narrative.
The text is closing a chapter: it signals that the narration (attributed here to Bhīṣma) has reached the end of the specified adhyāya within the Udyoga Parva, in the Ambā-upākhyāna section, connected with Drupada’s inquiry.