युधिष्ठिरस्य राज्याभिषेकः | Yudhiṣṭhira’s Royal Consecration
तत उत्थाय दाशार्ह: शंखमादाय पूजितम् । अभ्यषिज्चत् पतिं पृथ्व्या: कुन्तीपुत्रं युधिष्ठिरम्
tata utthāya dāśārhaḥ śaṅkham ādāya pūjitam | abhyaṣiñcat patiṃ pṛthvyāḥ kuntīputraṃ yudhiṣṭhiram ||
Pagkaraan, tumindig ang Dāśārha, kinuha ang iginagalang na kabibe, at isinagawa ang pagluklok—pinahiran si Yudhiṣṭhira, anak ni Kuntī, bilang panginoon ng daigdig. Ipinahihiwatig ng gawaing ito ang pagbabalik ng wastong paghahari sa pamamagitan ng paglilipat ng kapangyarihang pinagtitibay ng ritwal, na nagbibigay-diin na ang soberanya ay dapat nakaugat sa dharma at hindi sa dahas lamang.
वैशम्पायन उवाच
Political authority is portrayed as legitimate when it is ritually and ethically grounded: the consecration (abhiṣeka) symbolizes that kingship should serve dharma and the welfare of the realm, not personal power.
Vaiśampāyana narrates that Kṛṣṇa (called Dāśārha) rises, takes a revered conch used in auspicious rites, and performs the anointing ceremony, consecrating Yudhiṣṭhira as sovereign of the earth.