Bhṛgu–Bharadvāja-saṃvāda: Vānaprastha-parivrājaka-ācāra, Abhaya-dharma, and Lokānāṃ Vibhāga (Śānti-parva 185)
एवं नवविधो ज्ञेय: पार्थिवो गन्धविस्तर: । अनुकूल
evaṁ navavidho jñeyaḥ pārthivo gandha-vistaraḥ | anukūlaḥ pratikūlaḥ madhuraḥ kaṭuḥ nihārī dūrataḥ āgacchantī tīkṣṇa-gandha-miśritaḥ snigdhaḥ rūkṣaḥ viśadaś ca—ete gandhasya nava bhedā jñātavyāḥ | evaṁ pārthiva-gandhasya vistaro vyākhyātaḥ |
Sinabi ni Bharadvāja: “Sa gayon, ang saklaw ng amoy na ukol sa sangkap na Lupa ay dapat maunawaan na siyam ang uri: kaaya-aya, di-kaaya-aya, matamis, maanghang/matapang, ‘nihārī’—amoy na wari’y nagmumula sa malayo—amoy na may halong matalim at tumatagos, mamantika/madulas, tuyo/magaspang, at malinaw/dalisay. Ito ang siyam na uri ng amoy na dapat malaman. Sa ganitong paraan, naipaliwanag ang lawak ng mga amoy ng sangkap na Lupa.”
भरद्वाज उवाच
The verse classifies the earth-element’s sensory quality—smell—into nine recognizable types, training discernment (viveka) about sense-data as part of a broader philosophical analysis of the elements and perception.
In a didactic discourse attributed to Bharadvāja within Śānti Parva, the speaker is enumerating and defining categories of sensory qualities; here he concludes the ninefold description of ‘earthly’ odors.