Duryodhana-śibira-praveśaḥ — The Pāṇḍavas Enter the Kaurava Camp; The Burning of Arjuna’s Chariot
त्वद्योषै्निहत: पाप तस्मादसि हतो रणे । जब पाण्डव शिकारके लिये तृणबिन्दुके आश्रमपर चले गये थे
tvad-doṣaiḥ nihataḥ pāpa tasmād asi hato raṇe | yadā pāṇḍavāḥ śikārārthaṁ tṛṇabindor āśramaṁ gatāḥ, tadā pāpī jayadrathaḥ vane draupadīṁ yaḥ kleśam akārayat; pāpātman, tavaiva aparādhena ca bahubhir yoddhubhiḥ sametya yuddhasthale ekākinaṁ bālakam abhimanyum avadhīt—ebhiḥ sarvaiḥ kāraṇaiḥ adya tvam api raṇabhūmau nihato 'si ||
Wika ni Vāyu: “O makasalanan, sa sarili mong kasamaan ka ibinagsak; kaya’t napatay ka sa digmaan. Nang magtungo ang mga Pāṇḍava sa ashram ni Tṛṇabindu upang mangaso, ang masamang si Jayadratha ang nagdulot ng pighati kay Draupadī sa gubat. At o taong may masamang loob, dahil din sa iyong pagkakasala, maraming mandirigma ang nagsama-sama upang patayin ang nag-iisang binatang si Abhimanyu sa larangan. Dahil sa lahat ng ito, ngayon ay bumagsak ka rin sa digmaan.”
वायुदेव उवाच
The verse frames battlefield death as the moral consequence of prior adharma: harming Draupadī and enabling the unfair, collective killing of the lone Abhimanyu. It emphasizes karma—one’s own faults become the cause of one’s downfall.
Vāyu addresses a fallen or condemned warrior, declaring that his death in battle is justified by earlier crimes: Jayadratha’s harassment of Draupadī during the Pāṇḍavas’ absence and the coordinated slaying of Abhimanyu when he was isolated.