उत्थाय तस्माच्छयनादुवाच पार्थ ततो दुःखपरीतचेता: । इस प्रकार जानेके लिये उद्यत हो राजा युधिष्ठिरके चरण छूकर उद्दीप्त तेजवाले किरीटधारी अर्जुन उठ खड़े हुए। इधर अपने भाई अर्जुनका पूर्वोक्तरूपसे कठोर वचन सुनकर पाण्घुपुत्र धर्मराज युधिष्ठिर दुःखसे व्याकुलचित्त होकर उस शय्यासे उठ गये और अर्जुनसे इस प्रकार बोले--
sañjaya uvāca |
utthāya tasmāc chayanād uvāca pārtha tato duḥkhaparītacetāḥ |
Sabi ni Sañjaya: Pagkaraan, si Yudhiṣṭhira—na ang isip ay nilamon ng dalamhati—ay tumindig mula sa higaan at nagsalita kay Pārtha (Arjuna). Sa gitna ng digmaan, kung saan sinusubok ang etika ng magkakapatid, matapos marinig ang naunang mabibigat na salita ni Arjuna, ang haring nakaugat sa dharma ay nayanig sa sakit; gayunman, kailangan niyang tumugon nang may pagpipigil at pananagutan, binabalanse ang personal na pighati at ang hinihingi ng matuwid na asal sa oras ng panganib.
संजय उवाच
Even in the heat of war and personal insult, a righteous leader must respond from dharma rather than from wounded pride. The verse highlights inner discipline: grief may arise, but speech and action should be guided by responsibility toward family, army, and moral order.
After Arjuna’s earlier severe words, Yudhiṣṭhira is deeply distressed. He rises from his couch and addresses Arjuna, setting up a tense exchange where fraternal bonds, duty, and the pressures of the battlefield collide.