आदि पर्व — अध्याय 148: कुन्ती–ब्राह्मणसंवादः (दुःखमूल-प्रश्नः) / Kuntī and the Brahmin: Inquiry into the Root of Suffering
निषादी पज्चपुत्रा तु तस्मिन् भोज्ये यदृच्छया । अन्नार्थिनी समभ्यागात् सपुत्रा कालचोदिता,परंतु दैवेच्छासे उस भोजके समय एक भीलनी अपने पाँच बेटोंके साथ वहाँ भोजनकी इच्छासे आयी, मानो कालने ही उसे प्रेरित करके वहाँ भेजा था। वह भीलनी मदिरा पीकर मतवाली हो चुकी थी। उसके पुत्र भी शराब पीकर मस्त थे। राजन! शराबके नशेमें बेहोश होनेके कारण अपने सब पुत्रोंके साथ वह उसी घरमें सो गयी। उस समय वह अपनी सुध- बुध खोकर मृतक-सी हो रही थी। रातमें जब सब लोग सो गये, उस समय सहसा बड़े जोरकी आँधी चली। तब भीमसेनने उस जगह आग लगा दी, जहाँ पुरोचन सो रहा था। फिर उन्होंने लाक्षागृहके प्रमुख द्वारपर आग लगायी
niṣādī pañcaputrā tu tasmin bhojye yadṛcchayā | annārthinī samabhyāgāt saputrā kālacoditā ||
Sinabi ni Vaiśampāyana: Nagkataon, sa oras ng piging, dumating doon ang isang babaeng Niṣāda (taong-bundok/katutubo) upang humingi ng pagkain, kasama ang kanyang limang anak na lalaki, na waring itinulak ng mismong Panahon (Kāla). Sa pag-ikot ng tadhana, ang kanyang pagdating ay naging kasangkapang di-sinasadya sa mas malaking balak hinggil sa bahay na may lākṣā (lac-house), at nagbubukas ng matalim na tensiyong moral: ang makapangyarihan ay kumikilos para sa pag-iral at estratehiya, samantalang ang maralita ay nadadala sa mga bunga na hindi nila pinili ni naunawaan.
वैशम्पायन उवाच
The verse foregrounds kāla (Time/fate) as a force that can draw ordinary, vulnerable people into the designs of the powerful. Ethically, it invites reflection on unintended victims and the moral cost that can accompany political survival and counter-plotting.
During a time of eating/feasting, a Niṣāda woman arrives by chance seeking food, accompanied by her five sons. The narrator frames her arrival as if propelled by Time, setting up her later role in the events connected with the lac-house plot.