राहोर्विमुक्तं विमल॑ समग्रं चन्द्र यथैवा भ्युदितं तथैव । धर्मराजको युद्धस्थलमें आया हुआ देख समस्त प्राणी बड़ी प्रसन्नताके साथ उनका अभिनन्दन करने लगे। ठीक उसी तरह, जैसे राहुके ग्रहणसे छूटे हुए निर्मल एवं सम्पूर्ण चन्द्रमाको उदित देख सब लोग बड़े प्रसन्न होते हैं ।। दृष्टवा तु मुख्यावथ युध्यमानौ दिदृक्षव: शूरवरावरिघ्नौ
sañjaya uvāca | rāhor vimuktaṁ vimalaṁ samagraṁ candraḥ yathaivābhyuditaṁ tathaiva | dharmarājaṁ tu yuddhasthale āyātaṁ dṛṣṭvā samastāḥ prāṇinaḥ mahā-prasannatāyāḥ saha tam abhinanditum ārabdhāḥ | tathaiva yathā rāhu-grahaṇāt muktaṁ nirmalaṁ pūrṇaṁ candramasam uditaṁ dṛṣṭvā sarve janāḥ prasannā bhavanti || dṛṣṭvā tu mukhyāv atha yudhyamānau didṛkṣavaḥ śūra-varāvari-ghnau ||
ดุจดังจันทร์เพ็ญอันผุดผ่องครบถ้วน เมื่อพ้นจากคราสของราหูแล้วกลับผุดขึ้นด้วยรัศมีเต็มเปี่ยม ฉันใด ครั้นเห็นธรรมราชยุธิษฐิระเสด็จมาถึงสนามรบ สรรพสัตว์ทั้งปวงก็ยินดีและถวายการต้อนรับฉันนั้น และเมื่อเห็นวีรบุรุษผู้เป็นยอดนักรบทั้งสอง—ผู้ทำลายยอดนักรบฝ่ายศัตรู—กำลังประจัญบาน ผู้คนผู้ใคร่ชมก็เพ่งความสนใจไปที่เขาทั้งสอง
संजय उवाच
The verse frames the righteous king’s presence as restoring clarity and hope, like the full moon freed from eclipse. Ethically, it suggests that dharmic leadership steadies and uplifts the community even amid war.
Sanjaya reports that when Yudhiṣṭhira arrives at the battlefield, all beings rejoice and greet him. He then notes that spectators are drawn to watch two foremost warriors fighting, famed for destroying enemy champions.