Gaṇānāṃ Vṛttiḥ — On the Sustenance and Cohesion of Assemblies
Gaṇa-nīti
निग्रह: पण्डितै: कार्य: क्षिप्रमेव प्रधानत: । परस्पर फूटकर पृथक्-पृथक् अपनी शक्तिका प्रयोग करनेवाले लोगोंमें जो मुख्य-मुख्य नेता हों, उनका संघराज्यके विद्वान् अधिकारियोंको शीघ्र ही दमन करना चाहिये || २६६ || कुलेषु कलहा जाता: कुलवृद्धैरुपेक्षिता:
nigrahaḥ paṇḍitaiḥ kāryaḥ kṣipram eva pradhānataḥ | paraspara-phūṭakṛt pṛthak-pṛthag ātmanaḥ śaktiṃ prayuñjānānāṃ lokeṣu ye mukhya-mukhyā netāraḥ syuḥ, tān saṃgharājyasya vidvad-adhikāribhiḥ śīghram eva damayituṃ yuktam || kuleṣu kalaho jātaḥ kula-vṛddhair upekṣitaḥ ||
భీష్ముడు పలికెను—“పండితులు ముందుగా, త్వరగా అశాంతిని నియంత్రించాలి. ప్రజలు చీలిపోయి వేర్వేరు వర్గాలై, ఒక్కొక్కరు విడివిడిగా తమ శక్తిని ప్రయోగించగా, వారిలో ప్రధాన నాయకులను సంఘరాజ్యంలోని విద్యావంతులైన అధికారులు వెంటనే అదుపులోకి తేవాలి. అలాగే కులాలలో కలహం పుట్టి, కుటుంబ పెద్దలు దానిని నిర్లక్ష్యం చేస్తే, ఆ విరోధమే పెరిగి మహా విపత్తుగా మారుతుంది।”
भीष्म उवाच
Preventive governance is a duty: wise authorities should restrain factional leaders quickly, because early intervention stops small ruptures from becoming systemic disorder.
In the Shanti Parva’s instruction on rajadharma, Bhishma advises the king on statecraft: when groups fracture and rival leaders mobilize separate power, the state must promptly curb them; likewise, family or clan quarrels ignored by elders tend to escalate.