धृतराष्ट्रने पूछा--संजय! राजपुत्रों तथा सेवकोंसे घिरे हुए, शत्रुवीरोंका संहार करनेवाले, अप्रमेयस्वरूप, भगवान् श्रीकृष्ण जब राधानन्दन कर्णको रथपर बिठाकर हस्तिनापुरसे बाहर निकल गये, तब उन्होंने उससे क्या कहा? गोविन्दने सूतपुत्र कर्णको क्या सान्त्वनाएँ दीं? ।। उद्यन्मेघस्वन: काले कृष्ण: कर्णमथाब्रवीत् | मृदु वा यदि वा तीक्षणं तन्ममाचक्ष्व संजय,भगवान् श्रीकृष्ण कर्णको समझा रहे हैं संजय! मेघके समान गम्भीर स्वरसे बोलनेवाले भगवान् श्रीकृष्णने उस समय कर्णसे जो मधुर अथवा कठोर वचन कहा हो--वह सब मुझे बताओ
dhṛtarāṣṭra uvāca— sañjaya! rājaputraiḥ sevakaiś ca parivṛtaḥ, śatruvīrasaṃhārakaḥ, aprameyasvarūpo bhagavān śrīkṛṣṇaḥ yadā rādhānandanaṃ karṇaṃ rathopaviśya hastināpurād bahiḥ niṣkrāntaḥ, tadā tena saha kim abravīt? govindaḥ sūtaputraṃ karṇaṃ kāḥ sāntvanāḥ prādāt? udyanmeghasvanaḥ kāle kṛṣṇaḥ karṇam athābravīt— mṛdu vā yadi vā tīkṣṇaṃ tan mamācakṣva, sañjaya.
धृतराष्ट्र उवाच— संजय! राजपुत्रैः परिचारकैश्च परिवृतोऽप्रमेयस्वरूपो भगवान् श्रीकृष्णो राधानन्दनं कर्णं रथे निवेश्य हस्तिनापुराद् बहिर्निष्क्रान्तः; तदा तस्मै किमब्रवीत्? गोविन्दः सूतपुत्रं कर्णं कानि सान्त्वानि दत्तवान्? उद्यन्मेघस्वनः काले कृष्णः कर्णमथाब्रवीत्; मृदु वा यदि वा तीक्ष्णं तन्ममाचक्ष्व संजय ॥
धृतराष्ट उवाच
The verse frames ethical counsel as potentially both gentle and severe: Krishna’s guidance to Karna is presented as truth that may comfort or cut, implying that dharma-oriented instruction is not merely soothing but aims to correct delusion, pride, and misaligned loyalties.
Dhritarashtra asks Sanjaya to recount what Krishna said to Karna when Krishna took him on a chariot out of Hastinapura. The king wants the full content of Krishna’s speech—whether mild or harsh—especially the consolations and persuasive counsel offered to Karna.