Gadāyuddhe Kṛṣṇopadeśaḥ (Kṛṣṇa’s Counsel in the Mace-Duel) — Śalya-parva 57
स विद्दल: प्रहारेण जानुभ्यामगमन्महीम् । तस्मिन् कुरुकुलश्रेष्ठे जानु भ्यामवनीं गते,(ततो यमौ यमसदृशौ पराक्रमे सपार्षत: शिनितनयश्न वीर्यवान् | समाह्वयन्नहमित्यभित्वरं- स्तवात्मजं समभियजुर्जयैषिण: ।। उस समय यमराजके सदृश पराक्रमी नकुल और सहदेव, दृष्टद्युम्न तथा पराक्रमी शिनिपौत्र सात्यकि--ये सब-के-सब विजयके अभिलाषी हो “मैं लड़/ूँगा, मैं लडूँगा” ऐसा कहकर बड़ी उतावलीके साथ आपके पुत्रको ललकारने और उसपर आक्रमण करने लगे। निगृहा[ तान् पुनरपि पाण्डवो बली तवात्मजं स्वयमभिगम्य कालवत् | चचार च व्यपगतखेदवेपथु: सुरेश्वरो नमुचिमिवोत्तमं रणे ।।) परंतु बलवान पाण्डुपुत्र भीमने उन सबको रोककर स्वयं ही आपके पुत्रपर पुनः कालके समान आक्रमण किया और खेद एवं कम्पसे रहित होकर वे रणभूमिमें उसी प्रकार विचरने लगे, जैसे देवराज इन्द्र श्रेष्ठ दैत्य नमुचिपर आक्रमण करके युद्धस्थलमें विचरण करते थे। इति श्रीमहाभारते शल्यपर्वणि गदापर्वणि गदायुद्धे सप्तपञ्चाशत्तमो5ध्याय: ।। ५७ || इस प्रकार श्रीमह्याभारत शल्यपवके अन्तर्गत गदापर्वमें गदायुद्धविषयक सत्तावनवाँ अध्याय पूरा हुआ ॥/
sa viddalaḥ prahāreṇa jānubhyām agaman mahīm | tasmin kurukulaśreṣṭhe jānubhyām avanīṃ gate | tato yamau yamasadṛśau parākrame sapārṣataḥ śinitanayaś ca vīryavān | samāhvayann aham ity abhituvaraṃs tava ātmajaṃ samabhiyajur jayaiṣiṇaḥ || nigṛhya tān punar api pāṇḍavo balī tava ātmajaṃ svayam abhigamya kālavat | cacāra ca vyapagatakhedavepathuḥ sureśvaro namucim ivottamaṃ raṇe ||
सञ्जय उवाच— स विद्दलः प्रहारेण जानुभ्यामगमन्महीम् । तस्मिन् कुरुकुलश्रेष्ठे जानुभ्यामवनीं गते ॥ ततो यमौ यमसदृशौ पराक्रमे सपार्षतः शिनितनयश्च वीर्यवान् । दृष्टद्युम्नश्च ते सर्वे जयैषिणोऽभित्वरं तवात्मजं समभ्ययुः ॥ “अहं योत्स्यामि” “अहं योत्स्यामि” इति समाह्वयन्तः समन्ततः । तान् निगृह्य पुनर्भीमो बली तवात्मजं स्वयमभिगम्य कालवत् ॥ व्यपगतखेदवेपथुः चचार रणभूमौ शक्रो नमुचिमिवाहवे ॥ इति श्रीमहाभारते शल्यपर्वणि गदापर्वणि गदायुद्धे सप्तपञ्चाशत्तमोऽध्यायः ॥
संजय उवाच
The passage highlights disciplined leadership and the ethics of restraint in war: even when many champions surge forward in competitive zeal, Bhīma checks them to preserve the intended duel and to keep the battle within agreed bounds. It also frames combat under the larger moral-metaphysical horizon of Kāla (Time), suggesting that prowess operates within an inexorable order beyond individual will.
After a heavy blow, the Kuru champion (contextually Duryodhana in the club-duel) drops to his knees. Nakula, Sahadeva, Dṛṣṭadyumna, and Sātyaki rush in, each claiming the fight and moving to attack him. Bhīma restrains them and himself advances again against Duryodhana, moving unshaken like Indra pursuing Namuci.