Plakṣaprasravaṇa–Kārapacana tīrtha-varṇana and Nārada’s war briefing (Śalya-parva, Adhyāya 53)
'श्रेष्ठ देवताओ! यहाँ ब्राह्मणशिरोमणि तथा नृप आदि मुख्य-मुख्य पुरुषसिंह नरेश महान् यज्ञोंका अनुष्ठान करके देहत्यागके पश्चात् उत्तम गतिको प्राप्त हुए हैं ।।
śreṣṭha-devatāḥ! iha brāhmaṇa-śiromaṇayaḥ tathā nṛpādayaḥ mukhya-mukhya-puruṣa-siṁhā nṛpā mahān-yajñān anuṣṭhāya deha-tyāgāt paścād uttamāṁ gatiṁ prāptavantaḥ. tarantukāraṇṭukayor yad antaraṁ rāma-hradānāṁ ca macakrukasya ca, etat kuru-kṣetra-samantapañcakaṁ prajāpater uttaravedir ucyate.
राम उवाच—देवश्रेष्ठाः! अस्मिन्नेव प्रदेशे ब्राह्मणशिरोमणयः तथा नृपमुख्याः पुरुषसिंहा महायज्ञाननुष्ठाय देहं त्यक्त्वा परां गतिं प्राप्तवन्तः। तरन्तुक–अरन्तुकयोर्मध्ये तथा रामह्रद–मचक्रुकयोर्मध्ये यदन्तरं भूभागः, स एव कुरुक्षेत्रस्य समन्तपञ्चकं; एषा प्रजापतेरुत्तरवेदिरिति कथ्यते।
राम उवाच
The verse frames Kurukṣetra as a sanctified sacrificial landscape: performing righteous rites (yajña) in a holy kṣetra and living by dharma is presented as leading to an ‘uttamā gati’ (highest destiny). It links ethical-religious action with spiritual outcome, anchored in sacred geography.
Rama addresses the gods and identifies a specific bounded region—between named landmarks (Tarantuka, Arantuka, Rāma-hradas, Macakruka)—as Kurukṣetra/Samantapañcaka, revered as Prajāpati’s Northern Altar, and notes that great Brahmins and kings attained supreme states after performing major sacrifices there.