जानन्ति त्वां सरिच्छेछे मुनय: संशितव्रता: । मम प्रियकरी चापि सतत प्रियदर्शने,“महाभागे! तुम पूर्वकालमें ब्रह्माजीके सरोवरसे प्रकट हुई हो। सरिताओंमें श्रेष्ठ सरस्वती! कठोर व्रतका पालन करनेवाले मुनि तुम्हारी महिमाको जानते हैं। प्रियदर्शने! तुम सदा मेरा भी प्रिय करती रही हो; अतः वरवर्णिनि! तुम्हारा यह लोकभावन महान पुत्र तुम्हारे ही नामपर “सारस्वत” कहलायेगा
jānanti tvāṃ saricchreṣṭhe munayaḥ saṃśitavratāḥ | mama priyakarī cāpi satataṃ priyadarśane | mahābhāge tvaṃ pūrvakāle brahmaṇaḥ sarovarāt prādurbhūtā | saritāṃ śreṣṭhe sarasvati | kaṭhoravratapālanā munayas tava mahimānaṃ jānanti | priyadarśane tvaṃ satataṃ mama api priyam ācaritavatī | ataḥ varavarṇini tava ayaṃ lokabhāvanaḥ mahān putras tavaiva nāmnā “sārasvata” iti khyātiṃ gamiṣyati |
वैशम्पायन उवाच—सरिच्छ्रेष्ठे, संशितव्रता मुनयस्त्वां जानन्ति; प्रियदर्शने, ममापि सततं प्रियकरी। महाभागे, ब्रह्मणः सरसः पुरा प्रसूता, सरस्वति—लोकभावनोऽयं तव महान् पुत्रस्तव नाम्ना ‘सारस्वतः’ इति ख्यातिं गमिष्यति।
वैशम्पायन उवाच
The verse links spiritual authority (sages of strict vows) with recognition of sacred power: true greatness is affirmed by disciplined seers, and beneficence toward the world becomes the basis for honor and naming. It also underscores gratitude—acknowledging Sarasvatī as a continual benefactress.
Vaiśaṃpāyana narrates a praise of Sarasvatī, recalling her ancient manifestation from Brahmā’s lake and stating that sages know her glory. He then explains that her great son, a benefactor of the world, will be called ‘Sārasvata’ after her.