श्रीकृष्णने कहा--पार्थ! इस समय मैं समझता हूँ कि तुमने वृद्ध पुरुषोंकी सेवा नहीं की है। पुरुषसिंह! इसीलिये तुम्हें बिना अवसरके ही क्रोध आ गया है ।। न हि धर्मविभागज्ञ: कुयदिवं धनंजय । यथा त्वं पाण्डवाद्येह धर्मभीरुरपण्डित:,पाण्डुपुत्र धनंजय! जो धर्मके विभागको जाननेवाला है, वह कभी ऐसा नहीं कर सकता, जैसा कि यहाँ आज तुम करना चाहते हो। वास्तवमें तुम धर्मभीरु होनेके साथ ही बुद्धिहीन भी हो
śrīkṛṣṇa uvāca—pārtha! etat kāle ’haṃ manye tvayā vṛddhapuruṣāṇāṃ sevā na kṛtā; puruṣasiṃha! tasmāt tavānupapannam eva krodha āgataḥ. na hi dharmavibhāgajñaḥ kuryād evaṃ dhanaṃjaya, yathā tvam iha adya pāṇḍavādya dharmabhīrur apāṇḍitaḥ. pāṇḍuputra dhanaṃjaya! yo dharmasya vibhāgaṃ jānāti sa kadācit tādṛśaṃ na kuryāt, yathā tvam adya kartum icchasi; satyam eva tvam dharmabhīruḥ san buddhihīnaś ca.
श्रीकृष्ण उवाच पार्थ इदानीं जानामि न वृद्धाः सेवितास्त्वया । पुरुषसिंह! तेन तेऽकारणे क्रोध आगतः ॥ न हि धर्मविभागज्ञः कुर्यादेवं धनंजय । यथा त्वं पाण्डवाद्येह कर्तुमिच्छसि साम्प्रतम् ॥ धर्मभीरुरपण्डितश्चासि पाण्डुपुत्र धनंजय ॥
श्रीकृष्ण उवाच
Kṛṣṇa stresses that true knowledge of dharma requires discrimination (vibhāga) and training under elders; impulsive anger and rash intent are signs of insufficient ethical discernment, even if one claims to fear wrongdoing.
In the midst of the Karṇa Parva battle context, Kṛṣṇa rebukes Arjuna for an untimely surge of anger and for contemplating an action Kṛṣṇa deems inconsistent with dharma, attributing this lapse to lack of guidance gained through serving elders.