Adhyāya 107 — बहुयुद्धप्रकरणम्
Multiple Defensive Engagements to Protect Bhīṣma
प्रजानाथ! दूसरे लोग उस समय बड़ी उतावलीके साथ अपने हाथी, घोड़े एवं रथको साथ ले रणभूमिसे भाग निकले। भारत! उस महायुद्धमें पैदल सिपाही भी अपने अस्त्र- शस्त्रोंकी फेंककर उनकी कोई अपेक्षा न रखकर जिधरसे राह मिली, उधरसे ही भागने लगे ।। वार्यमाणा: सुबहुशस्त्रैगर्तेन सुशर्मणा । तथान्यै: पार्थिवश्रेष्ठिर्न व्यतिष्ठन्त संयुगे,यद्यपि त्रिगर्तराज सुशर्मा तथा अन्य श्रेष्ठ नरेशोंने भी बारंबार रोकनेका प्रयत्न किया, तथापि वे सैनिक युद्धमें ठहर न सके
sañjaya uvāca | prajānātha! dvitīye loke tasmin samaye mahāutāvalyā hastinaḥ aśvān rathāṃś ca gṛhītvā raṇabhūmeḥ palāyitāḥ | bhārata! tasmin mahāyuddhe padātayaḥ api svāni astrāṇi śastrāṇi ca tyaktvā, teṣāṃ nirapekṣā bhūtvā, yato mārgaḥ prāptaḥ tato eva palāyanta | vāryamāṇāḥ bahuśastraiḥ trigartena suśarmaṇā tathā anyaiḥ pārthivaśreṣṭhaiḥ na vyatiṣṭhanta saṃyuge ||
प्रजानाथ! तदा केचिद् बहवोऽतित्वरान्विताः । हस्त्यश्वान् रथांश्चैव समादाय रणाद् द्रुतम् ॥ भारत! महायुद्धे पादाताश्चापि शस्त्राणि समुत्सृज्य निरपेक्षाः । यत्र यत्र पथो लब्धास्तत्र तत्र व्यधावन्त ॥ वार्यमाणाः सुबहुशस्त्रैस्त्रिगर्तेन सुशर्मणा । तथान्यैः पार्थिवश्रेष्ठैर्न व्यतिष्ठन्त संयुगे ॥
संजय उवाच
The verse highlights how fear can dissolve discipline and duty: even well-equipped forces may collapse when morale breaks. It implicitly contrasts kṣatriya-dharma (steadfastness in battle) with panic-driven flight, showing that leadership efforts alone cannot restore courage once collective resolve is lost.
Sanjaya reports to the king that many troops are fleeing the battlefield with their mounts and vehicles; even infantry throw away their weapons and run wherever they can. Suśarman of the Trigartas and other leading kings try repeatedly to stop them, but the soldiers cannot be made to stand and fight.