Nārāyaṇa-tejas: Kṛṣṇa’s Vrata, the Fire-Manifestation, and the Sages’ Inquiry (अनुशासन पर्व, अध्याय १२६)
(दानेन तपसा चैव विष्णोरभ्यर्चनेन च । ब्राह्मण: स महाभाग तरेत् संसारसागरात् ।।
bhīṣma uvāca |
dānena tapasā caiva viṣṇor abhyarcaneṇa ca |
brāhmaṇaḥ sa mahābhāga taretsaṃsārasāgarāt ||
svakarmaśuddhasattvānāṃ tapobhir nirmalātmanām |
vidyayā gatamohānāṃ tāraṇāya hariḥ smṛtaḥ ||
tadarcana-paro nityaṃ tadbhaktas taṃ namaskuru |
tadbhaktā na vinaśyanti harīṣṭākṣara-parāyaṇāḥ ||
praṇavopāsanaparāḥ paramārthaparās tv iha |
etaiḥ pāvaya cātmānaṃ sarvapāpam apohya ca ||
svasti prāpruhi maitreya gṛhān sādhū vrajāmy aham |
etan manasi kartavyaṃ śreya evaṃ bhaviṣyati ||
भीष्म उवाच—दानेन तपसा चैव विष्णोरभ्यर्चनेन च। ब्राह्मणः स महाभाग तरेत् संसारसागरात्॥ स्वकर्मशुद्धसत्त्वानां तपोभिर्निर्मलात्मनाम्। विद्यया गतमोहानां तारणाय हरिः स्मृतः॥ तदर्चनपरो नित्यं तद्भक्तस्तं नमस्कुरु। तद्भक्ता न विनश्यन्ति हर्यष्टाक्षरपरायणाः॥ प्रणवोपासनपराः परमार्थपरास्त्विह। एतैः पावय चात्मानं सर्वपापमपोह च॥ स्वस्ति प्राप्नुहि मैत्रेय गृहान् साधु व्रजाम्यहम्। एतन्मनसि कर्तव्यं श्रेय एवं भविष्यति॥
भीष्म उवाच
Bhishma teaches that liberation is attained through a triad of disciplines—charity, austerity, and devoted worship of Vishnu—supported by purity gained from one’s rightful duties and clarified by knowledge; remembrance and mantra-centered devotion to Hari are presented as unfailing means of deliverance.
Bhishma addresses Maitreya with concluding counsel: he urges steady Vishnu-devotion (including the eight-syllabled mantra and contemplation of Oṃ), advises self-purification by removing sin, and then takes leave, saying he will return to his hermitage and that Maitreya should keep the instruction in mind for his welfare.