Daśa-Karmapatha: Restraints of Body, Speech, and Mind (दश कर्मपथ)
[ब्रहद्माजीका देवताओंसे गरुड-कश्यप-संवादका प्रसंग सुनाना, गरुडहजीका ऋषियोंके समाजमें नारायणकी महिमाके सम्बन्धमें अपना अनुभव सुनाना तथा इस प्रसंगके पाठ और श्रवणकी महिमा] अमृतस्य समुत्पत्तौ देवानामसुरै: सह । षष्टिवर्षसहस््राणि देवासुरमवर्तत ।।
amṛtasya samutpattau devānām asuraiḥ saha | ṣaṣṭivarṣasahasrāṇi devāsuram avartata ||
tatra devās tu daiteyair vadhyante bhūśadāruṇaiḥ | trātāraṃ nādhigacchanti vadhyamānā mahāsuraiḥ ||
ātatās te devadeveśaṃ prapannāḥ śaraṇaiṣiṇaḥ | pitāmahaṃ mahāprājñaṃ vadhyamānāḥ suretaraiḥ ||
vaikuṇṭhaṃ śaraṇaṃ devaṃ pratipede ca taiḥ saha |
ଭୀଷ୍ମ କହିଲେ—ଅମୃତ ଉତ୍ପନ୍ନ ହେବା ପରେ ତାହାର ଅଧିକାର ପାଇଁ ଦେବତା ଓ ଅସୁରମାନେ ସାଠି ହଜାର ବର୍ଷ ଯୁଦ୍ଧ କଲେ; ଏହା ଦେବାସୁର-ସଂଗ୍ରାମ ନାମେ ପ୍ରସିଦ୍ଧ। ସେହି ଯୁଦ୍ଧରେ ଭୟଙ୍କର ଦାନବ–ଦୈତ୍ୟଦଳ ଦେବମାନଙ୍କୁ ଆଘାତ କରି ନିହତ କଲା; ମହାସୁରମାନଙ୍କ ଦ୍ୱାରା ପୀଡିତ ଦେବମାନେ କୌଣସି ରକ୍ଷକ ପାଇଲେ ନାହିଁ। ତେଣୁ ଶରଣ ଖୋଜି ଦୁଃଖିତ ଦେବମାନେ ଦେବଦେବେଶ, ମହାପ୍ରାଜ୍ଞ ପିତାମହ ବ୍ରହ୍ମାଙ୍କ ଶରଣକୁ ଗଲେ। ପରେ ବ୍ରହ୍ମା ସେମାନଙ୍କ ସହ ବୈକୁଣ୍ଠକୁ—ବିଷ୍ଣୁ, ନାରାୟଣଙ୍କ—ଶରଣ ନେବାକୁ ଗଲେ। ଏହି ପ୍ରସଙ୍ଗର ନୀତି ସ୍ପଷ୍ଟ: ଯେତେବେଳେ ବଳ ଓ ଯୁକ୍ତି ବିଫଳ ହୁଏ, ଧର୍ମାତ୍ମାମାନେ ଗର୍ବରେ ନୁହେଁ, ନାରାୟଣ ଧାରିତ ବିଶ୍ୱକ୍ରମରେ ଶରଣାଗତି କରନ୍ତି।
भीष्म उवाच
When overwhelmed by destructive forces, even the gods abandon self-reliance and seek rightful refuge (śaraṇa) in the supreme sustainer, Viṣṇu/Nārāyaṇa. The passage frames surrender and humility as dharmic strength, not weakness.
After the nectar (amṛta) appears, devas and asuras wage a prolonged war for it. The devas begin to lose badly and cannot find any protector. They approach Brahmā, who then leads them to take shelter in Vaikuṇṭha—Viṣṇu—as the next step in resolving the crisis.