Kṛṣṇa at Duryodhana’s House: Refusal of Hospitality and Departure to Vidura (कृष्णस्य धार्तराष्ट्रनिवेशनगमनम्)
य॑ं गत्वाभिमुख: संख्ये न जीवन कश्रिदाव्रजेत् यो जेता सर्वभूतानामजेयो जिष्णुरच्युत,“श्रीकृष्ण! जो अर्जुन दो भुजाओंसे युक्त होकर भी सदा प्राचीनकालके सहस्र भुजाधारी कार्तवीर्य अर्जुनके साथ स्पर्धा रखता है; केशव! जो एक ही वेगसे पाँच सौ बाण चलाता है, जो पाण्डव अर्जुन धर्नुर्विद्यामें राजा कार्तवीर्यके समान ही समझा जाता है, जिसका तेज सूर्यके समान है, जो इन्द्रियसंयममें महर्षियोंके, क्षमामें पृथ्वीके और पराक्रममें देवराज इन्द्रके समान है; मधुसूदन! कौरवोंका यह विशाल साम्राज्य, जो सम्पूर्ण राजाओंमें प्रख्यात एवं प्रकाशित हो रहा है, जिसे अर्जुनने ही अपने पराक्रमसे बढ़ाया है; समस्त पाण्डव जिसके बाहुबलका भरोसा रखते हैं; जो सम्पूर्ण रथियोंमें श्रेष्ठ तथा सत्यपराक्रमी है, संग्राममें जिसके सम्मुख जाकर कोई जीवित नहीं लौटता है, अच्युत! जो सम्पूर्ण भूतोंको जीतनेमें समर्थ, विजयशील एवं अजेय है तथा जैसे देवताओंके आश्रय इन्द्र हैं, उसी प्रकार जो समस्त पाण्डवोंका अवलम्ब है, वह तुम्हारा भाई और मित्र अर्जुन इस समय कैसे है?
vaiśampāyana uvāca | yaṁ gatvābhimukhaḥ saṅkhye na jīvan kaścid āvrajet | yo jetā sarvabhūtānām ajeyo jiṣṇur acyuta | śrīkṛṣṇa! yo 'rjunaḥ dvibhujo 'pi sadā prācīnakālasahasrabhuja-dhāriṇā kārtavīryārjunena sārdhaṁ spardhāṁ dhārayati | keśava! ya eka-vegena pañcaśatabāṇān muñcati | yaḥ pāṇḍavo 'rjunaḥ dhanurvidyāyāṁ rājñā kārtavīryeṇa samāna eva manyate | yasya tejaḥ sūryavat | ya indriyasaṁyame maharṣibhiḥ, kṣamāyāṁ pṛthivyā, parākrame devarājendreṇa samānaḥ | madhusūdana! etat kauravāṇāṁ vipulaṁ sāmrājyaṁ sarvarājasu prakhyātaṁ prakāśitaṁ ca, yad arjunenaiva svaparākrameṇa vardhitam | yasya bāhubalaṁ sarve pāṇḍavāḥ pratīyante | yaḥ sarvarathināṁ śreṣṭhaḥ satyaparākramaś ca | saṅgrāme yasya sammukhaṁ gatvā na kaścid jīvan nivartate | acyuta! yaḥ sarvabhūtajaye samarthaḥ vijayī cājeyaś ca, yathā devānām āśraya indraḥ, tathā sarvapāṇḍavānām avalambaḥ | sa te bhrātā sakhā cārjuna idānīṁ kathaṁ vartate? |
Vaiśampāyana berkata: “Wahai Acyuta—dia yang apabila telah berhadapan di medan perang, tiada seorang pun kembali hidup; penakluk segala makhluk, tidak terkalahkan, sentiasa menang—bagaimanakah Arjuna kini? Wahai Śrī Kṛṣṇa, meski hanya bertangan dua, dia sentiasa menandingi Kārtavīrya Arjuna yang seribu lengan pada zaman purba. Wahai Keśava, dengan satu lonjakan kelajuan dia melepaskan lima ratus anak panah. Arjuna, putera Pāṇḍava ini, dianggap setara Raja Kārtavīrya dalam ilmu memanah; sinarnya laksana matahari. Dalam pengendalian indera dia seperti para resi agung; dalam kesabaran seperti bumi; dalam keberanian seperti Indra, raja para dewa. Wahai Madhusūdana, empayar Kaurava yang luas—termashyur dan gemilang dalam kalangan segala raja—telah diperluas oleh keperkasaan Arjuna sendiri. Semua Pāṇḍava bersandar pada kekuatan lengannya. Dialah yang terunggul antara pahlawan kereta perang, benar-benar perkasa; dan sebagaimana Indra menjadi tempat berlindung para dewa, demikianlah dia menjadi sandaran semua Pāṇḍava. Bagaimanakah keadaan Arjuna—saudaramu dan sahabatmu—pada saat ini?”
वैशम्पायन उवाच
The verse frames ideal kṣatriya excellence as inseparable from ethical virtues: mastery in war (archery, valor) is praised alongside self-restraint (indriyasaṁyama) and forbearance (kṣamā). It also highlights responsibility—great power becomes a ‘support’ (avalamba) for one’s community, not merely personal glory.
Vaiśampāyana reports a speech addressed to Kṛṣṇa, extolling Arjuna’s unmatched prowess and moral qualities, recalling how his strength helped expand the Kaurava realm, and then asking Kṛṣṇa about Arjuna’s present condition—setting a tone of concern amid impending conflict.