Duryodhana-vadha-pratikriyā: Harṣa, Nindā, and Kṛṣṇa’s Nīti-vyākhyā (Śalya-parva 60)
(भ्रातृभि: सहितो भीम: सार्जुनैरस्त्रकोविदै: । न विव्यथे महाराज दृष्टवा हलधरं बली ।।) महाराज! हलधरको आक्रमण करते देख अर्जुनसहित अस्त्रवेत्ता भाइयोंके साथ खड़े हुए बलवान् भीमसेन तनिक भी व्यथित नहीं हुए। तमुत्पतन्तं जग्राह केशवो विनयान्वित: । बाहुभ्यां पीनवृत्ताभ्यां प्रयत्नादू बलवद्धली,उस समय विनयशील, बलवान श्रीकृष्णने आक्रमण करते हुए बलरामजीको अपनी मोटी एवं गोल-गोल भुजाओंद्वारा बड़े प्रयत्नसे पकड़ा
sañjaya uvāca |
bhrātṛbhiḥ sahito bhīmaḥ sārjunair astrakovidaiḥ |
na vivyathe mahārāja dṛṣṭvā haladharaṃ balī ||
tam utpatantaṃ jagrāha keśavo vinayānvitaḥ |
bāhubhyāṃ pīnavṛttābhyāṃ prayatnād u balavaddhalī ||
Sañjaya berkata: Wahai Raja, Bhima yang gagah—berdiri bersama saudara-saudaranya dan Arjuna, semuanya mahir senjata—tidak sedikit pun gentar melihat Haladhara (Balarāma) yang perkasa. Lalu ketika Balarāma melompat maju untuk menyerang, Keshava (Krishna), tenang dan penuh hormat, dengan susah payah memegangnya erat dengan kedua-dua lengannya yang tebal dan bulat, menahan si pemegang bajak itu agar pertumpahan antara kaum kerabat tidak melarat.
संजय उवाच
Even amid war, dharma includes restraint: Krishna’s respectful yet firm intervention models ethical leadership—preventing anger from widening violence among relatives and allies.
Balarama (Haladhara) rushes to attack; Bhima, supported by his brothers and Arjuna, remains unshaken. Krishna (Keshava) then physically restrains Balarama with effort, acting with humility to avert further conflict.