भीष्मजी कहते हैं--राजन! मैं परम बुद्धिमान महादेवजीके गुणोंका वर्णन करनेमें असमर्थ हूँ। जो भगवान् सर्वत्र व्यापक हैं, किन्तु (सबके आत्मा होनेके कारण) सर्वत्र देखनेमें नहीं आते हैं, ब्रह्मा, विष्णु और देवराज इन्द्रके भी स्रष्टा तथा प्रभु हैं, ब्रह्मा आदि देवताओंसे लेकर पिशाचतक जिनकी उपासना करते हैं, जो प्रकृतिसे भी परे और पुरुषसे भी विलक्षण हैं, योगवेत्ता तत्त्वदर्श ऋषि जिनका चिन्तन करते हैं, जो अविनाशी परम ब्रह्म एवं सदसत्स्वरूप हैं, जिन देवाधिदेव प्रजापति शिवने अपने तेजसे प्रकृति और पुरुषको क्षुब्ध करके ब्रह्माजीकी सृष्टि की, उन्हीं देवदेव बुद्धिमान् महादेवजीके गुणोंका वर्णन करनेमें गर्भ, जन्म, जरा और मृत्युसे युक्त कौन मनुष्य समर्थ हो सकता है? ।। को हि शक्तो भवं ज्ञातुं मद्विध: परमेश्वरम् । ऋते नारायणात् पुत्र शडुखचक्रगदाधरात्,बेटा! शड्ख, चक्र और गदा धारण करनेवाले भगवान् नारायणको छोड़कर मेरे-जैसा कौन पुरुष परमेश्वर शिवके तत्त्वको जान सकता है?
bhīṣma uvāca—rājan! ahaṁ paramabuddhimān mahādevasyāpi guṇān varṇayitum aśaktaḥ. yo bhagavān sarvatravyāpī san sarvatra (sarvātmatvāt) na dṛśyate; yo brahma-viṣṇv-indrāṇām api sraṣṭā prabhuś ca; brahmādyaiḥ devaiḥ piśācāntaiś ca ya upāsyate; yaḥ prakṛter api paraḥ puruṣāc ca vilakṣaṇaḥ; yaṁ yogavidaḥ tattvadarśina ṛṣayaḥ cintayanti; yo ’vināśī paraṁ brahma sad-asat-svarūpaś ca; yena devādhidevena prajāpati-śivena svatejasā prakṛtiṁ puruṣaṁ ca kṣobhayitvā brahmaṇaḥ sṛṣṭiḥ kṛtā—tasya devadevasya buddhimataḥ mahādevasya guṇān varṇayituṁ garbha-janma-jarā-mṛtyu-yuktaḥ kaḥ manuṣyaḥ samarthaḥ? ko hi śakto bhavaṁ jñātuṁ madvidhaḥ parameśvaram, ṛte nārāyaṇāt putra śaṅkha-cakra-gadādharāt?
Bhīṣma berkata: “Wahai Raja! Bahkan aku—meski dianggap bijaksana—tidak mampu menghuraikan sifat-sifat Mahādeva. Baginda meliputi segala-galanya, namun tidak terlihat di mana-mana, kerana Baginda ialah Ātman batin bagi semua. Baginda juga pencipta dan penguasa bagi Brahmā, Viṣṇu, dan Indra. Dari para dewa bermula dengan Brahmā hingga ke piśāca, semuanya menyembah Baginda. Baginda melampaui Prakṛti dan bahkan berbeza daripada Puruṣa; para resi yang mengetahui yoga dan melihat kebenaran merenungi Baginda. Baginda tidak binasa, Brahman tertinggi, yang merangkum wujud dan tiada-wujud. Dialah Deva segala deva, Prajāpati Śiva, yang dengan sinar kekuatannya menggetarkan Prakṛti dan Puruṣa lalu menggerakkan penciptaan Brahmā. Maka manusia manakah—yang terikat pada kandungan, kelahiran, usia tua dan kematian—mampu menceritakan sepenuhnya sifat-sifat Mahādeva yang bijaksana itu? Dan lagi, wahai anakku, siapakah seperti aku dapat mengetahui hakikat Tuhan Tertinggi Śiva, selain Nārāyaṇa sendiri, pemegang sangkha, cakra dan gada?”
भीष्म उवाच
The verse teaches humility before the divine: Śiva’s nature is all-pervading, transcendent of categories like Prakṛti and Puruṣa, and ultimately identical with the supreme Brahman. Because human beings are bound by birth and death, they cannot fully grasp or describe him; only the highest divine standpoint—here identified with Nārāyaṇa—can truly know that Supreme Lord.
Bhīṣma, instructing the king in Anuśāsana Parva, praises Mahādeva and admits his own inability to exhaustively describe Śiva’s attributes. He situates Śiva as the lord even of major deities and as the cosmic principle behind creation, then concludes that only Nārāyaṇa (Viṣṇu), marked by conch, discus, and mace, can truly know Śiva’s full reality.