Brahmacarya-Upāya: Jñāna, Śauca, and the Mind’s Role in Desire (शान्ति पर्व, अध्याय २०७)
महाबाहु भरतश्रेष्ठ नरेश्वर! नारदजीने श्रीकृष्णके परम सनातन परमात्मभावको यथावत््रूपसे जाना और माना है ।। एवमेष महाबाहु: केशव: सत्यविक्रम: । अचिन्त्य: पुण्डरीकाक्षो नैष केवलमानुष:,युधिष्ठिर! इस प्रकार ये सत्यपराक्रमी कमलनयन महाबाहु केशव अचिन्त्य परमेश्वर हैं। इन्हें केवल मनुष्य नहीं मानना चाहिये
mahābāhu bharataśreṣṭha nareśvara! nāradajīne śrīkṛṣṇasya parama-sanātana-paramātma-bhāvaṃ yathāvat rūpase jñātvā manyate. evam eṣa mahābāhuḥ keśavaḥ satya-vikramaḥ | acintyaḥ puṇḍarīkākṣo naiṣa kevala-mānuṣaḥ || yudhiṣṭhira! evaṃ satya-parākramaḥ kamala-nayanaḥ mahābāhuḥ keśavo'cintyaḥ parameśvaraḥ; enaṃ kevalaṃ manuṣyaṃ na mantavyam.
ഭീഷ്മൻ പറഞ്ഞു—മഹാബാഹോ, ഭാരതശ്രേഷ്ഠാ, നരേശ്വരാ! നാരദൻ ശ്രീകൃഷ്ണന്റെ പരമവും സനാതനവുമായ പരമാത്മഭാവം യഥാവിധി അറിഞ്ഞ് അംഗീകരിച്ചിട്ടുണ്ട്. അതിനാൽ, യുദ്ധിഷ്ഠിരാ! സത്യവിക്രമനായ, പുണ്ഡരീകാക്ഷനായ, മഹാബാഹുവായ കേശവൻ അചിന്ത്യ പരമേശ്വരൻ; അവനെ വെറും മനുഷ്യനായി കരുതരുത്।
भीष्म उवाच
The verse teaches correct recognition (yathāvat-jñāna) of Śrī Kṛṣṇa’s supreme, eternal nature: he is acintya and not to be reduced to a merely human status. Ethical understanding here is tied to reverence and right discernment about the divine.
In Śānti Parva, Bhīṣma instructs Yudhiṣṭhira on dharma and higher truths. Here he cites Nārada’s understanding to affirm Kṛṣṇa’s status as the Supreme Self, urging Yudhiṣṭhira to view Kṛṣṇa as the Lord rather than as an ordinary man.