महाभूत–इन्द्रिय–मनस्–बुद्धि–अन्तरात्मा विवेकः | Discrimination of Elements, Senses, Mind, Intellect, and Inner Self
साद्यस्कांश्न॒ यजेद यज्ञानिष्टी श्वैवेह सर्वदा । यदैव याजिनां यज्ञादात्मनीज्या प्रवर्तते
sādyaskāṃś ca yajed yajñān iṣṭīś caiveha sarvadā | yadaiva yājināṃ yajñād ātmanījyā pravartate, atha ātmānam eva yajan ātmani rataḥ san ātmaniiva krīḍet | sarvathā ātmano 'śrayaṃ gacchet | agnihotrāgnīn ātmani samāropya samasta-saṃgraha-parigrahaṃ tyajet | sadyaḥ-sampādyān brahmayajñādīn yajñān iṣṭīś ca nityaṃ mānasam anuṣṭhāya tiṣṭhet | etat tāvat kuryād yāvat yājñikānāṃ karmamaya-yajñāt nivṛttir bhūtvā ātmayajñasya abhyāso jāyate ||
ಈ ಜೀವನದಲ್ಲೇ ಸದಾ ತಕ್ಷಣಸಾಧ್ಯ ಯಜ್ಞಗಳನ್ನೂ ವಿವಿಧ ಇಷ್ಟಿಗಳನ್ನೂ ಆಚರಿಸುತ್ತಿರಬೇಕು—ಯಾಜಕರಿಗೆ ಯಜ್ಞದ ಬದಲು ಆತ್ಮೋಪಾಸನೆ ಪ್ರವೃತ್ತಿಯಾಗುವ ಕ್ಷಣ ಬರುವವರೆಗೆ. ನಂತರ ಆತ್ಮವನ್ನೇ ಯಜಿಸಬೇಕು; ಆತ್ಮದಲ್ಲೇ ರತವಾಗಿ ಆತ್ಮದಲ್ಲೇ ಕ್ರೀಡಿಸಬೇಕು; ಎಲ್ಲ ರೀತಿಯಲ್ಲೂ ಆತ್ಮವನ್ನೇ ಆಶ್ರಯಿಸಬೇಕು. ಅಗ್ನಿಹೋತ್ರದ ಅಗ್ನಿಗಳನ್ನು ಆತ್ಮದಲ್ಲೇ ಸ್ಥಾಪಿಸಿ, ಸಮಸ್ತ ಪರಿಗ್ರಹಗಳನ್ನು ತ್ಯಜಿಸಬೇಕು; ಮತ್ತು ಬ್ರಹ್ಮಯಜ್ಞಾದಿ ಯಜ್ಞಗಳು ಹಾಗೂ ಇಷ್ಟಿಗಳನ್ನು ನಿತ್ಯ ಮನಸಾ ಆಚರಿಸುತ್ತಿರಬೇಕು—ಕರ್ಮಮಯ ಯಜ್ಞದಿಂದ ದೂರ ಸರಿದು ಆತ್ಮಯಜ್ಞದ ಅಭ್ಯಾಸ ಸ್ಥಿರವಾಗುವವರೆಗೆ.
व्यास उवाच
Ritual sacrifice has value, but its mature culmination is the inward ‘sacrifice to the Self’: internalizing the sacred fires, renouncing hoarding and possessiveness, and sustaining mental worship and study until self-absorption and self-reliance become steady.
In Śānti Parva’s instruction on dharma and liberation, Vyāsa advises a gradual shift: continue immediate rites and offerings, but when inner worship awakens, turn from action-based yajña toward contemplative self-offering, making the Self the altar, refuge, and delight.