अध्याय ९ — कर्णस्य प्रहारः, योधयुग्मनियोजनम्, शैनेय-कैकेययोर्युद्धविन्यासः
प्रतीपमभिधावद्धिः कि पुनस्तात पापडवै: | संजय! जिसने गाण्डीव धनुषसे छूटे हुए बाणोंके आघातकी तनिक भी परवा न करके 'कृष्णे! अब तू पतिहीना हो गयी' ऐसा कहते हुए कुन्तीपुत्रोंकी ओर देखा था, जिसे अपने बाहुबलके भरोसे कभी दो घड़ीके लिये भी पुत्रोंसहित पाण्डवों और भगवान् श्रीकृष्णसे भी भय नहीं हुआ। तात! यदि शत्रुपक्षकी ओरसे इन्द्रसहित सम्पूर्ण देवता भी धावा करें तो उनके द्वारा भी कर्णके वध होनेका विश्वास मुझे नहीं हो सकता था, फिर पाण्डवोंकी तो बात ही क्या है? || ६५--६७ $ ।। न हि ज्यां संस्पृशानस्य तलन्रे वापि गृह्नत:,न वध: पुरुषेन्द्रस्यथ संयुगेष्वपलायिन: । जब अधिरथपुत्र कर्ण अपने धनुषकी प्रत्यंचाका स्पर्श कर रहा हो अथवा दस्ताने पहन चुका हो, उस समय कोई पुरुष उसके सामने नहीं ठहर सकता था। सम्भव है यह पृथ्वी चन्द्रमा और सूर्यकी प्रकाशमयी किरणोंसे वंचित हो जाय, परंतु युद्धमें पीठ न दिखानेवाले पुरुषशिरोमणि कर्णके वधकी कदापि सम्भावना नहीं थी
vaishampāyana uvāca | pratīpam abhidhāvaddhiḥ ki punaḥ tāta pāṇḍavaiḥ | sañjaya, yaḥ gāṇḍīva-dhanuṣaḥ chūṭitaiḥ bāṇaiḥ āghātasya tanikam api aparvā kṛtvā ‘kṛṣṇe, adya tvaṃ patihīnā bhaviṣyasi’ iti vadann iva kuntīputrān prati avalokayat; yaś ca svabāhubala-viśvāsāt kadācit dve ghaṭike api putra-sahitaḥ pāṇḍavān bhagavantaṃ śrīkṛṣṇaṃ ca na bibheti sma | tāta, yadi śatrupakṣāt indra-sahitaḥ sarve devā api dhāveran, tair api karṇasya vadhe viśvāsaṃ kartum ahaṃ na śaknomi; pāṇḍavās tu kim eva | na hi jyāṃ saṃspṛśānasyāpi talatraṃ vāpi gṛhṇataḥ, na vadhaḥ puruṣendrasya tathā saṃyugeṣv apalāyinaḥ | pṛthivī candrasūryayoḥ prakāśamayībhyaḥ kiraṇebhyo ’pi vañcitā syāt, kintu raṇe pṛṣṭhaṃ na darśayataḥ puruṣaśiromaṇeḥ karṇasya vadhaḥ kadācid api na sambhāvyaḥ |
“ಅವನು ಶತ್ರುಪಕ್ಷದತ್ತವೂ ನೇರವಾಗಿ ಧಾವಿಸುತ್ತಿದ್ದ—ಹೀಗಿರಲು, ತಾತಾ, ಪಾಂಡವರ ವಿಷಯವೇನು! ಅವನು ಧನುಸ್ಸಿನ ಜ್ಯೆಯನ್ನು ಸ್ಪರ್ಶಿಸುತ್ತಿದ್ದಾಗಲೂ ಅಥವಾ ಭುಜರಕ್ಷಕವನ್ನು ಧರಿಸುತ್ತಿದ್ದಾಗಲೂ, ಯುದ್ಧದಲ್ಲಿ ಬೆನ್ನು ತೋರದ ಆ ನರೇಂದ್ರನ ವಧ ಸಾಧ್ಯವಿರಲಿಲ್ಲ.”
वैशम्पायन उवाच
The passage highlights the warrior ideal of steadfastness—never turning one’s back in battle—while also exposing the ethical danger of overconfidence. It sets up narrative irony: even the mightiest, praised as ‘unslayable,’ can fall when dharma, circumstance, and destiny converge.
Vaiśampāyana describes Karṇa’s fearlessness and reputed invincibility: he disregards Arjuna’s Gāṇḍīva arrows, taunts Kṛṣṇa with the threat of widowhood, and is portrayed as so formidable that even the gods with Indra seem insufficient to kill him—emphasizing the shock and significance of his eventual downfall.