Adhyāya 51: Kṛṣṇa’s Leave-Taking and Departure for Dvārakā (द्वारकागमनानुमति)
अव्यक्तादि विशेषान्तं सहस्थावरजड्रमम् । सूर्यचन्द्रप्रभालोकं ग्रहनक्षत्रमण्डितम्
avyaktādi-viśeṣāntaṁ saha-sthāvara-jaḍa-dramam | sūrya-candra-prabhā-lokaṁ graha-nakṣatra-maṇḍitam | idaṁ jagad ekaṁ brahma-vanaṁ | avyakta-prakṛtir asyādaḥ | pañca-mahābhūta-daśendriyāṇi caikaṁ mana iti ṣoḍaśa-viśeṣaiḥ asya vistāraḥ | idaṁ carācara-prāṇibhir pūrṇam | sūrya-candrādi-prakāśaiḥ prakāśitam | graha-nakṣatraiḥ suśobhitam | nadī-parvata-saṅghaiḥ sarvato vibhūṣitam | nānā-vidha-jalaiḥ sadālaṅkṛtam | etat sarva-bhūtānāṁ jīvanaṁ sarva-prāṇināṁ ca gatiḥ | asmin brahma-vane kṣetrajñaś carati |
ヴァーユは言った。「この宇宙はただ一つのブラフマンの森である。その始まりは未顕のプラクリティ(avyakta)であり、その展開は差別ある原理にまで及ぶ—五大、十の感官、そして一つの心、合わせて十六。そこには動くものと動かぬもの、あらゆる存在が満ちている。太陽と月の光に照らされ、惑星と星宿に飾られ、河川と山岳の群れによって四方が美しく、さまざまな水によって常に荘厳されている。これこそ万有の生命であり、すべての生きものの行路である。このブラフマンの森において、「田を知る者」(kṣetrajña)は遍歴する。」
वायुदेव उवाच
The verse presents the cosmos as a ‘forest of Brahman’: an all-encompassing field arising from unmanifest Prakṛti and structured through key principles (elements, senses, mind). Within this vast, ornamented universe, the kṣetrajña—the conscious self—moves as an experiencer/witness, pointing toward self-knowledge and discernment between consciousness and nature.
Vāyudeva is instructing the listener by describing the universe in a vivid, poetic cosmological image. He reframes the world’s diversity (sun, moon, stars, rivers, mountains, beings) as a single coherent domain, preparing a philosophical reflection on the self (kṣetrajña) that traverses and experiences this ‘field’.