हृष्टरूपा महात्मानो निवासाय महीक्षिताम् । “आज ही यह घोषणा करा दी जाय कि कल खबेरे ही युद्धके लिये प्रस्थान करना है। इसमें विलम्ब नहीं होना चाहिये।' दुर्योधनका यह आदेश सुनकर “बहुत अच्छा--ऐसा ही होगा” यह प्रतिज्ञा करके महामना कर्ण आदिने अत्यन्त प्रसन्न होकर सबेरा होते ही राजाओंके निवासके लिये शिविर बनवाने आरम्भ कर दिये
vaiśampāyana uvāca | hṛṣṭarūpā mahātmāno nivāsāya mahīkṣitām | “adyaiva iyaṃ ghoṣaṇā karā dīyate yat śvaḥ prātaḥ eva yuddhāya prasthātavyaṃ; atra vilambo na kartavyaḥ” iti | duryodhanasya etad ājñāṃ śrutvā “bahu sādhu—tathaiva bhaviṣyati” iti pratijñāya mahāmanā karṇādayaḥ paramaprasannāḥ prātaḥkāle eva rājñāṃ nivāsārthaṃ śibirāṇi kārayitum ārabdhavantaḥ ||
વૈશંપાયન બોલ્યા—હર્ષિત ચિત્તવાળા મહાત્માઓ રાજાઓના નિવાસની વ્યવસ્થા કરવા લાગ્યા. દુર્યોધને આજ્ઞા કરી—“આજે જ ઘોષણા કરી દો કે કાલે પ્રભાતે જ યુદ્ધ માટે પ્રસ્થાન કરવું છે; વિલંબ ન થવો જોઈએ.” આ આજ્ઞા સાંભળીને મહામના કર્ણ વગેરે અત્યંત પ્રસન્ન થયા અને “સારો—એવું જ થશે” એવી પ્રતિજ્ઞા કરીને, સવાર થતાં જ રાજાઓના નિવાસ માટે શિબિરો તૈયાર કરાવવાનું શરૂ કર્યું.
वैशम्पायन उवाच
The passage highlights how decisive leadership and public vows can rapidly mobilize a polity toward conflict. Ethically, it points to the danger of haste and collective enthusiasm in war-making—once a proclamation and pledge are made, momentum can override deliberation and restraint.
Duryodhana orders an immediate public announcement that the army must depart for war at dawn the next day, with no delay. Karṇa and the others approve, vow to carry it out, and begin arranging camps and lodging for the assembled kings.