महाभूत–इन्द्रिय–मनस्–बुद्धि–अन्तरात्मा विवेकः | Discrimination of Elements, Senses, Mind, Intellect, and Inner Self
साद्यस्कांश्न॒ यजेद यज्ञानिष्टी श्वैवेह सर्वदा । यदैव याजिनां यज्ञादात्मनीज्या प्रवर्तते
sādyaskāṃś ca yajed yajñān iṣṭīś caiveha sarvadā | yadaiva yājināṃ yajñād ātmanījyā pravartate, atha ātmānam eva yajan ātmani rataḥ san ātmaniiva krīḍet | sarvathā ātmano 'śrayaṃ gacchet | agnihotrāgnīn ātmani samāropya samasta-saṃgraha-parigrahaṃ tyajet | sadyaḥ-sampādyān brahmayajñādīn yajñān iṣṭīś ca nityaṃ mānasam anuṣṭhāya tiṣṭhet | etat tāvat kuryād yāvat yājñikānāṃ karmamaya-yajñāt nivṛttir bhūtvā ātmayajñasya abhyāso jāyate ||
આ જીવનમાં સદા તત્કાળસાધ્ય યજ્ઞો અને વિવિધ ઇષ્ટિઓનું અનુષ્ઠાન કરતું રહેવું—જ્યાં સુધી યાજકો માટે યજ્ઞના સ્થાને આત્મોપાસના પ્રવર્તે નહીં. ત્યારબાદ આત્માનું જ યજન કરવું, આત્મામાં જ રત રહી આત્મામાં જ ક્રીડા કરવી; સર્વ રીતે આત્માનો જ આશ્રય લેવો. અગ્નિહોત્રની અગ્નિઓને આત્મામાં જ આરોપિત કરીને સર્વ પરિગ્રહનો ત્યાગ કરવો; અને બ્રહ્મયજ્ઞ વગેરે યજ્ઞો તથા ઇષ્ટિઓનું નિત્ય મનસિક અનુષ્ઠાન કરતું રહેવું—જ્યાં સુધી કર્મમય યજ્ઞથી હટી આત્મયજ્ઞનો અભ્યાસ સ્થિર ન થઈ જાય.
व्यास उवाच
Ritual sacrifice has value, but its mature culmination is the inward ‘sacrifice to the Self’: internalizing the sacred fires, renouncing hoarding and possessiveness, and sustaining mental worship and study until self-absorption and self-reliance become steady.
In Śānti Parva’s instruction on dharma and liberation, Vyāsa advises a gradual shift: continue immediate rites and offerings, but when inner worship awakens, turn from action-based yajña toward contemplative self-offering, making the Self the altar, refuge, and delight.