Draupadī’s Grief at Seeing the Heroes in Disguise (द्रौपदी-विषादः / वेष-परिभव-वर्णनम्)
(पदभ्यां पर्यचरं चाहं देशान् विषमसंस्थितान् | दुर्गज्छवापदसंकीर्णास्त्वयि जीवति पाण्डव ।। पाण्डुकुमार! तुम्हारे जीते-जी मुझे हिंसक जन्तुओंसे भरे हुए विषम एवं दुर्गम प्रदेशोंमें पैदल विचरना पड़ा। ततोऊहं द्वादशे वर्षे वन््यमूलफलाशना । इदं पुरमनुप्राप्ता सुदेष्णापरिचारिका ।। परस्त्रियमुपातिष्ठे सत्यधर्मपथस्थिता । तदनन्तर बारहवें वर्षके अन्तमें मैं जंगली फल-मूलोंका आहार करती हुई इस विराटनगरमें आयी और सुदेष्णाकी सेविका बन गयी। मैं सत्यधर्मके मार्गमें स्थित होकर आज दूसरी स्त्रीकी सेवा करती हूँ। गोशीर्षक॑ पद्मकं च हरिश्यामं च चन्दनम् ।। नित्यं पिंषे विराटस्य त्वयि जीवति पाण्डव ।। साहं बहूनि दुःखानि गणयामि न ते कृते । द्रुपदस्य सुता चाहं धृष्टद्युम्नस्य चानुजा । अग्निकुण्डात् समुद्भूता नोव्या जातु चरामि भो: ।।) 'पाण्डुपुत्र! तुम्हारे जीते-जी मैं प्रतिदिन राजा विराटके लिये गोशीर्ष, पद्मकाष्ठ और हरिश्याम आदि चन्दन पीसती हूँ। फिर भी तुम्हारे संतोषके लिये मैं ऐसे बहुत-से दुःखोंको कुछ भी नहीं गिनती। मैं ट्रपदकी पुत्री और धृष्टद्युम्नकी बहिन हूँ। अग्निकुण्डसे मेरी उत्पत्ति हुई है। मैं कभी धरतीपर पैदल नहीं चलती थी (परंतु अब यहाँ यह दुर्दशा भोग रही हूँ)। मत्स्यराजसमक्षं तु तस्य धूर्तस्य पश्यत: । कीचकेन परामृष्टा का नु जीवति मादृशी,मत्स्यदेशके राजा विराटके सामने उस जुआरीके देखते-देखते कीचकने जो लात मारकर मेरा अपमान किया है, उसको सहकर मेरी-जैसी कौन राजकुमारी जीवित रह सकती है?
vaiśampāyana uvāca | padbhyāṃ paryacaraṃ cāhaṃ deśān viṣama-saṃsthitān | durgacchavāpadasaṃkīrṇās tvayi jīvati pāṇḍava || tato ’haṃ dvādaśe varṣe vanya-mūla-phalāśanā | idaṃ puram anuprāptā sudeṣṇā-paricārikā || para-striyam upātiṣṭhe satya-dharma-pathasthitā | tad-anantaraṃ dvādaśa-varṣasyānte vanya-phalāhārā virāṭa-nagaram āgatā sudeṣṇāyāḥ paricārikābhavam || gośīrṣakaṃ padmakaṃ ca hariśyāmaṃ ca candanam | nityaṃ piṃṣe virāṭasya tvayi jīvati pāṇḍava || sāhaṃ bahūni duḥkhāni gaṇayāmi na te kṛte | drupadasya sutā cāhaṃ dhṛṣṭadyumnasya cānujā | agni-kuṇḍāt samudbhūtā naivāyāṃ jātu carāmi bhoḥ || matsya-rāja-samakṣaṃ tu tasya dhūrtasya paśyataḥ | kīcakena parāmṛṣṭā kā nu jīvati mādṛśī ||
Vaiśampāyana dit : «Tant que tu vis encore, ô Pāṇḍava, j’ai dû errer à pied à travers des contrées inégales, difficiles d’accès, pleines de bêtes sauvages et d’oiseaux de proie. Puis, la douzième année, me nourrissant de racines et de fruits de la forêt, je suis venue dans cette ville et suis devenue l’attendante de Sudeṣṇā. Fidèle au chemin de la vérité et du dharma, je sers désormais une autre femme. Tant que tu vis encore, ô fils de Pāṇḍu, chaque jour je broie pour le roi Virāṭa les pâtes parfumées—gośīrṣa, padmaka et le santal vert sombre. Et pourtant, pour toi, je ne compte pas ces innombrables peines. Je suis la fille de Drupada, la cadette de Dhṛṣṭadyumna, née du brasier; jamais auparavant je n’avais marché ainsi sur la terre. Et maintenant, devant le roi des Matsya, Virāṭa lui-même, tandis que ce fourbe regardait, Kīcaka m’a outragée et insultée : quelle femme de mon rang pourrait vivre après une telle infamie ?»
वैशम्पायन उवाच
The passage highlights steadfastness in satya and dharma even under extreme degradation, while also condemning the abuse of power: a ruler’s court becomes ethically complicit when it witnesses injustice and fails to restrain it.
Draupadī, living incognito in Virāṭa’s palace as Sudeṣṇā’s attendant, laments the hardships of exile and servitude and protests the public outrage committed by Kīcaka in Virāṭa’s presence, framing it as an unbearable dishonor for a princess of her lineage.