Svargārohaṇa-parva Adhyāya 5 — Karmaphala-Nirdeśa and Phalāśruti (कर्मफलनिर्देशः फलश्रुतिश्च)
कीर्ति प्रथणता लोके पाण्डवानां महात्मनाम् | अन््येषां क्षत्रियाणां च भूरिद्रविणतेजसाम्
kīrti-prathanatā loke pāṇḍavānāṃ mahātmanām | anyeṣāṃ kṣatriyāṇāṃ ca bhūri-draviṇa-tejasām | sarvajñaḥ vidhi-vidhānake jñātā dharmajñaḥ sādhuḥ indriyātīta-jñāna-sampannaḥ śuddhaḥ tapaḥ-prabhāvena pavitrāntaḥkaraṇavān aiśvarya-sampannaḥ sāṅkhya-yoga-vidvān tathā aneka-śāstra-pāradarśī munivaraḥ vyāsaḥ divya-dṛṣṭyā dṛṣṭvā mahātmā-pāṇḍavān anyāṃś ca pracura-dhana-sampannān mahātejasvinaḥ rājñaḥ kīrti-prasāraṇāya asya itihāsasya racanāṃ cakāra
Vaiśaṃpāyana dit : «Afin que la gloire des Pāṇḍavas au grand cœur — et celle d’autres rois kṣatriyas, riches en trésors et rayonnants de puissance — se répandît dans le monde, le sage Vyāsa, omniscient, maître des ordonnances de la loi sacrée et du juste agir, connaisseur du dharma et saint véritable, doté d’un savoir au-delà des sens, pur, l’être intérieur lavé par la force de l’austérité, pourvu de majesté spirituelle, instruit en Sāṅkhya et en Yoga et profondément versé dans de nombreux śāstras, vit tout d’un regard divin et composa cette histoire.»
वैशम्पायन उवाच
The verse frames the Mahābhārata as an itihāsa composed to preserve and spread exemplary fame rooted in dharma: noble conduct, rightful kingship, and the ethical weight of actions are made memorable through narrative, guided by Vyāsa’s purified insight and śāstric mastery.
Vaiśaṃpāyana explains why the epic was composed: Vyāsa, endowed with divine sight and spiritual authority, created this history so that the renown of the Pāṇḍavas and other powerful kings would be known widely in the world.