हनूमता सुग्रीवस्य कालधर्मोपदेशः
Hanuman’s Counsel on Timely Ally-Duty
समीक्ष्य विमलं व्योम गतविद्युद्वलाहकम्।सारसाकुलसङ्घुष्टं रम्यज्योत्स्नानुलेपनम्4.29.1।।समृद्धार्थं च सुग्रीवं मन्दधर्मार्थसङ्ग्रहम्।अत्यर्थमसतां मार्गमेकान्तगतमानसम्4.29.2।।निर्वृत्तकार्यं सिद्धार्थं प्रमदाभिरतं सदा।प्राप्तवन्तमभिप्रेतान्सर्वानेव मनोरथान्4.29.3।।स्वां च पत्नीमभिप्रेतां तारां चापि समीप्सिताम्।विहरन्तमहोरात्रं कृतार्थं विगतज्वरम्4.29.4।।क्रीडन्तमिव देवेशं नन्दनेऽप्सरसां गणैः।मन्त्रिषु न्यस्तकार्यं च मन्त्रिणामनवेक्षकम्4.29.5।।उत्सन्नराज्यसन्देशं कामवृत्तमवस्थितम्।निश्चितार्थोऽर्थतत्त्वज्ञः कालधर्मविशेषवित्4.29.6।।प्रसाद्य वाक्यैर्मधुरैर्हेतुमद्भिर्मनोरमैः।वाक्यविद्वाक्य तत्त्वज्ञं हरीशं मारुतात्मजः4.29.7।।हितं तत्त्वं च पथ्यं च सामधर्मार्थनीतिमत्।प्रणयप्रीतिसंयुक्तं विश्वासकृतनिश्चयम्।हरीश्वरमुपागम्य हनूमान्वाक्यमब्रवीत्4.29.8।।
samīkṣya vimalaṃ vyoma gata-vidyud-valāhakam | sārasākula-saṅghuṣṭaṃ ramya-jyotsnānulepanam || 4.29.1 ||
samṛddhārthaṃ ca sugrīvaṃ manda-dharmārtha-saṅgraham | aty-artham asatāṃ mārgaṃ ekānta-gata-mānasam || 4.29.2 ||
nirvṛtta-kāryaṃ siddhārthaṃ pramadābhirataṃ sadā | prāptavantaṃ abhipretān sarvān eva manorathān || 4.29.3 ||
svāṃ ca patnīm abhipretāṃ tārāṃ cāpi samīpsitām | viharantaṃ ahorātraṃ kṛtārthaṃ vigata-jvaram || 4.29.4 ||
krīḍantam iva deveśaṃ nandane ’psarasāṃ gaṇaiḥ | mantriṣu nyasta-kāryaṃ ca mantriṇām anavekṣakam || 4.29.5 ||
utsanna-rājya-sandeśaṃ kāma-vṛttam avasthitam | niścitārtho ’rtha-tattva-jñaḥ kāla-dharma-viśeṣa-vit || 4.29.6 ||
prasādya vākyair madhurair hetumadbhir manoramaiḥ | vākya-vid vākya-tattva-jñaṃ harīśaṃ mārutātmajaḥ || 4.29.7 ||
hitaṃ tattvaṃ ca pathyaṃ ca sāma-dharmārtha-nīti-mat | praṇaya-prīti-saṃyuktaṃ viśvāsa-kṛta-niścayam | harīśvaram upāgamya hanūmān vākyam abravīt || 4.29.8 ||
Viendo Hanumān el cielo puro—sin nubes de trueno ni relámpagos—resonante con los clamores de las garzas y ungido por la hermosa luz de la luna, observó a Sugrīva. Aunque próspero, se había aflojado en la búsqueda del dharma y del gobierno, con la mente recogida en el placer. Con sus tareas cumplidas y sus fines logrados, día y noche se entregaba al deleite con mujeres—sus propias esposas y también Tārā—sin cuidado ni fiebre, como Indra jugando en Nandana con las apsarās. Había dejado los asuntos en manos de ministros y no los supervisaba. Entonces Hanumān, hijo de Marut, firme en su deber, conocedor de los principios de la política y del dharma del momento oportuno, diestro en la palabra, se acercó al señor de los monos. Resuelto a hablar en confianza, se dirigió a Sugrīva con palabras dulces y razonadas, afectuosas y veraces: beneficiosas, fieles a la realidad, saludables, y guiadas por una diplomacia conciliadora conforme al dharma y al artha.
Hanuman, son of the Windgod, saw the clear sky flooded with lovely moonlight, free from clouds and lightning and cackling of herons. He noticed that because Sugriva had attained abundant wealth and merit, he was not taking care of the kingdom. He was engrossed in sensual pleasures. Having accomplished the desired object, he was engaged in enjoyment of the company of women, his own wives and Tara, whom he coveted. He was strolling (in the pleasant garden) night and day without caring for the kingdom, entrusting it to the ministers whose movements he did not watch. He was sporting with women like Indra sports with apsaras in the Nandana garden.Hanuman, who was conscious of his duties and responsibilities, who was aware of the importance of action in time and who was skilful in speech approached Sugriva, king of the monkeys. Having decided to take him into confidence, Hanuman spoke in a convincing, wellmeaning, sweet, pleasing manner words truthful and helpful, conciliatory and just, full of love and affection:
Rājadharma: prosperity and victory do not end a king’s obligations. Pleasure must be governed by responsibility; ministers may assist, but the ruler must remain vigilant. Dharma also includes kāla-dharma—acting at the right time.
In the moonlit season, Sugrīva lingers in enjoyment after regaining his kingdom. Hanumān assesses the situation and prepares to deliver timely, truthful counsel to bring Sugrīva back to Rama’s mission.
Hanumān’s virtue is responsible, truthful speech: he combines affection with reason (hetu), aiming at the listener’s good (hita) rather than flattery.