उद्योगपर्व — अध्याय ७७: पुरुषकार–दैवसंयोगः तथा दुष्टमन्त्रपरामर्शस्य राजनैतिक-परिणामः
Human Effort, Contingency, and the Political Effects of Corrupt Counsel
उपायेन नृशंसेन हता दुर्द्यूतदेविना । श्रीकृष्ण! कौरवोंके साथ हमारी संधि हो अथवा आप जो कुछ करना चाहते हों
arjuna uvāca | upāyena nṛśaṃsena hatā durdyūtadevinā | śrīkṛṣṇa! kauravaiḥ saha asmākaṃ sandhir bhavatu athavā bhavān yat kartum icchati tad eva bhavatu | vicārayataḥ vayam asmin niṣkarṣe prāptāḥ—yā bhavata icchā sā eva asmākaṃ gaurava-samādara-viṣayaḥ | sa duṣṭātmā duryodhanaḥ putraiḥ bandhu-bāndhavaiś ca saha vadhasyaiva yogyaḥ, yaḥ dharmaputra-yudhiṣṭhirasya samīpam āgatāṃ sampattiṃ dṛṣṭvā tāṃ soḍhuṃ na śaśāka | api ca, kapata-dyūta-āśrayaṃ kṛtvā tena krūrātmanā yadā dharmasaṃmata-upāyena yuddhādibhiḥ svārtha-siddhiṃ na dṛṣṭā, tadā kapatopāyenaiva tasyāḥ sampatteḥ apaharaṇaṃ kṛtam |
Dijo Arjuna: “Por una estratagema cruel fuimos abatidos por aquel tahúr, Duryodhana. Oh Śrī Kṛṣṇa, haya paz con los Kaurava—o, si no, que se haga lo que tú desees. Tras reflexionar, llegamos a esta conclusión: tu voluntad es para nosotros el objeto mismo del honor y del debido respeto. Ese Duryodhana de alma perversa, junto con sus hijos y parientes, sólo merece la muerte: él, que no pudo soportar la visión de la riqueza que había llegado a Dharmaputra Yudhiṣṭhira. Y aún más: cuando ese hombre cruel, refugiado en los dados engañosos, vio que ningún medio justo—la guerra y otros—podía darle éxito, se apoderó de esa riqueza mediante el fraude.”
अर्जुन उवाच
The passage contrasts dharma-approved conduct with fraudulent strategy: Arjuna condemns wealth seized through deceit (kapata-dyūta) and affirms that ethical legitimacy matters. At the same time, he places trust in Kṛṣṇa’s judgment—accepting peace if possible, but recognizing that persistent adharma may warrant decisive punishment.
In the Udyoga Parva’s pre-war deliberations, Arjuna addresses Kṛṣṇa about the Pandavas’ course of action. He recalls how Duryodhana used the rigged dice game to dispossess them, argues that Duryodhana cannot tolerate Yudhiṣṭhira’s prosperity, and concludes that Kṛṣṇa should decide whether to pursue treaty (sandhi) or the path leading to war.