युधिष्ठिरप्रश्नः—विश्वामित्रस्य ब्राह्मणत्वकौतूहलम् | Yudhiṣṭhira’s Inquiry on Viśvāmitra’s Attainment of Brāhmaṇya
तस्यैतानि च कर्माणि तथान्यानि च कौरव । क्षत्रियस्येत्यतो जातमिदं कौतूहलं मम
yudhiṣṭhira uvāca | tasyaitāni ca karmāṇi tathānyāni ca kaurava | kṣatriyasyety ato jātam idaṃ kautūhalaṃ mama | yo viśvāmitra uttānapādake putra dhruva tathā brahmarṣīṇāṃ (saptarṣīṇāṃ) ca madhye uttaradiśa ākāśam āśritya tārārūpeṇa sadā prakāśitā bhavanti, te kṣatriyā eva rājan | kurunandana! teṣāṃ etāni tathānyāni ca bahūny adbhutakarmāṇi smṛtvā mama hṛdaye jātam etat-jijñāsā-kautūhalaṃ—kathaṃ te brāhmaṇā abhavan?
Dijo Yudhiṣṭhira: «Oh Kaurava, al recordar esas hazañas suyas—y muchas otras—realizadas cuando era kṣatriya, ha nacido en mí una honda curiosidad. Viśvāmitra y Dhruva, hijo de Uttānapāda, que tomaron su puesto en el cielo del norte entre los Brahmarṣis (los Siete Sabios) y resplandecen por siempre en forma de estrellas, fueron en verdad kṣatriyas. ¡Oh alegría de los Kurus!, al evocar esas y tantas otras acciones maravillosas, mi corazón anhela saber: ¿cómo llegaron a ser brāhmaṇas?»
युधिछिर उवाच
The verse foregrounds a dharmic inquiry: spiritual status (brāhmaṇa-hood in the sense of brahmarṣi attainment) is linked to inner discipline and realized merit, not merely birth. Yudhiṣṭhira’s question sets up reflection on how tapas, conduct, and knowledge can elevate a person beyond their initial social identity.
Yudhiṣṭhira addresses a Kuru elder/relative and expresses wonder: figures like Viśvāmitra and Dhruva are remembered as kṣatriyas and yet are honored among the Brahmarṣis in the northern heavens as stars. He asks how such kṣatriyas came to be regarded as brāhmaṇas (i.e., attained brahmarṣi stature).