द्रौपदी–सत्यभामा संवादः
Draupadī and Satyabhāmā on ethical household conduct
इति श्रीमहा भारते वनपर्वणि मार्कण्डेयसमास्यापर्वणि आंगिरसोपाख्याने एकविंशत्यधिकद्वधिशततमो<5 ध्याय:,इस प्रकार श्रीमहाभारत वनपर्वके अन्तर्गत मार्कण्डेययमास्यापर्वमें आंगिरसोपाख्यानविषयक दो सौ इक्कीसवाँ अध्याय पूरा हुआ
iti śrīmahābhārate vanaparvaṇi mārkaṇḍeyasamāsyāparvaṇi āṅgirasopākhyāne ekaviṃśatyadhikadvāśatatamo 'dhyāyaḥ | itthaṃ śrīmahābhārate vanaparva-ke antargata mārkaṇḍeyasamāsyāparva meṃ āṅgirasopākhyāna-viṣayaka do sau ikkīsavāṃ adhyāya pūrā huā |
Mārkaṇḍeya sprach: „So endet im Mahābhārata, im Vana Parva, innerhalb des Abschnitts Markandeya-samāsya, die Erzählung namens Āṅgirasa Upākhyāna — dies ist das zweihunderteinundzwanzigste Kapitel.“ Mit anderen Worten: Dieses Kolophon schließt das Kapitel förmlich, bezeugt den Abschluss der Episode und lädt den Hörer ein, ihre ethische Lehre als Teil der dharma-Unterweisung des Waldbuches durch beispielhafte Geschichten im Gedächtnis zu bewahren.
मार्कण्डेय उवाच
This verse is a colophon rather than a doctrinal statement: its function is to mark closure and preserve the integrity of transmission. Indirectly, it reinforces the Mahābhārata’s method of teaching dharma through framed episodes (upākhyānas) embedded within larger parvans.
The speaker label ‘Mārkaṇḍeya uvāca’ and the concluding formula ‘iti … adhyāyaḥ’ indicate that Markandeya’s telling of the Āṅgirasa-related episode has reached its end, and the 221st chapter is formally concluded within the Vana Parva.