“कृष्णे! पाण्डव तो नष्ट होकर सदाके लिये नरकमें पड़ गये। पृथुश्रोणि! अब तू दूसरा पति वरण कर ले। मृदुभाषिणि! आजसे तू राजा धुृतराष्ट्रकी दासी हुई; अतः राजमहलमें प्रवेश कर। टेढ़ी बरौनियोंवाली कृष्णे! पाण्डव अब तेरे पति नहीं रहे। वे तुझपर किसी तरह कोई अधिकार नहीं रखते ।।
sañjaya uvāca | kṛṣṇe! pāṇḍavāḥ te naṣṭāḥ kṛtvā sadā-kṛte narake patitāḥ | pṛthuśroṇi! adhunā tvaṁ dvitīyaṁ patiṁ vṛṇīṣva | mṛdubhāṣiṇi! adya-se tvaṁ rājā dhṛtarāṣṭrasya dāsī bhavasi; ataḥ rāja-mahale praviśa | vakra-bhrū-late kṛṣṇe! pāṇḍavāḥ adhunā tava patayo na santi | te tvayi kathaṁcid api adhikāraṁ na labhante || dāsa-bhāryā ca pāñcālī svayaṁ dāsī ca śobhane | adya duryodhano ekaḥ pṛthivyāṁ nṛpatiḥ smṛtaḥ ||
Sañjaya sagte: „O Kṛṣṇā (Draupadī)! Die Pāṇḍavas sind vernichtet und für immer in die Hölle gefallen. O breithüftige, wähle nun einen anderen Gatten. O sanft Sprechende, von heute an bist du eine Magd des Königs Dhṛtarāṣṭra; so tritt in den Königspalast ein. O Kṛṣṇā mit den gebogenen Brauen, die Pāṇḍavas sind nicht länger deine Ehemänner; sie haben keinerlei Anspruch auf dich. Und du, schöne Prinzessin von Pañcāla, bist nun die Frau von Sklaven und selbst eine Sklavin; heute gilt Duryodhana allein als König auf Erden.“
संजय उवाच
The passage illustrates adharma through verbal violence: victory is used to justify stripping another’s dignity and agency. It warns that political power and battlefield success do not confer moral right, especially when expressed as humiliation, coercion, and the objectification of a woman.
Sanjaya reports a boastful proclamation aimed at Draupadi: the Pandavas are declared destroyed, Draupadi is told to accept servitude under Dhritarashtra and to choose another husband, and Duryodhana is asserted to be the sole king. The tone is triumphalist and intended to psychologically crush the Pandava side.