तस्य शैलस्य पाशर्वेषु सर्वेषु जयतां वर,चिकीर्षडद्धि: प्रियं राजन् कुबेरस्प महात्मन: । विजयी वीरोंमें श्रेष्ठ नरेश! उस पर्वतके चारों ओर सूर्यकी किरणोंके समान प्रकाशमान सुवर्णकी खानें हैं। राजन! अस्त्र-शस्त्रोंसे सुसज्जित कुबेरके अनुचर अपने स्वामी महात्मा कुबेरका प्रिय करनेकी इच्छासे उन खानोंकी रक्षा करते हैं
tasya śailasya pārśveṣu sarveṣu jayatāṃ vara, cikīrṣur hi priyaṃ rājan kuberasya mahātmanaḥ | vijayī vīroṃ meṃ śreṣṭha nareśa! us parvat ke cāroṃ or sūrya kī kiraṇoṃ ke samān prakāśamān suvarṇa kī khāneṃ haiṃ. rājan! astra-śastroṃ se susajjit kubera ke anucar apne svāmī mahātmā kubera kā priya karne kī icchā se un khānoṃ kī rakṣā karte haiṃ ||
Saṃvarta sprach: „O König, Bester unter den Siegern—an allen Seiten jenes Berges liegen Goldminen, leuchtend wie die Strahlen der Sonne. O Herrscher, die Gefolgsleute Kuberas, des großherzigen Herrn—mit Waffen gerüstet—stehen Wache über diesen Minen, in dem Wunsch, ihrem Gebieter, dem erhabenen Kubera, Wohlgefälliges zu tun.“
संवर्त उवाच
The verse highlights loyal service and guardianship: Kubera’s attendants protect wealth not for personal gain but to fulfill what is pleasing to their lord, implying that power and resources are sustained by duty-bound protection within a larger moral order.
Saṃvarta describes a mountain encircled by radiant gold mines. He explains that Kubera’s armed attendants guard these mines, motivated by the desire to please the great-souled Kubera.