कालीय उवाच तवाष्टगुणम् ऐश्वर्यं नाथ स्वाभाविकं परम् निरस्तातिशयं यस्य तस्य स्तोष्यामि किं न्व् अहम् //
Dieser Vers (44) preist das Verdienst der Verehrung und des rechten Handelns, das zum Frieden führt.