भीमसेननादः तथा प्रथमसंमर्दः
Bhīmasena’s Roar and the First Clash
जो मान और अपमानमें सम है
yo māna-apamānayoḥ samaḥ mitra-ari-pakṣayoḥ api samaḥ; evaṁ sarveṣu ārambheṣu kartṛtva-abhimāna-rahitaḥ sa puruṣaḥ guṇātītaḥ kathyate. sambandhaḥ— itthaṁ arjunasya dvau praśnau uttaritvā idānīṁ guṇātīta-bhavanopāya-viṣayakaṁ tṛtīyaṁ praśnam ucyate. yadyapi asya adhyāyasya ekonaviṁśatitame śloke bhagavatā guṇātīta-bhavanopāyaḥ ‘ātmānam akartāraṁ matvā nirguṇa-nirākāra-saccidānanda-ghana-brahmaṇi nitya-nirantaraṁ sthātavyam’ iti darśitaḥ; tathā upariṣṭāt caturṣu ślokeṣu varṇitāni guṇātītasya lakṣaṇāni ācaraṇāni ca ādarśīkṛtya dhāraṇābhyāsaḥ api upāyaḥ manyate; kintu arjunaḥ etebhyaḥ bhinnaṁ kiñcit sulabham upāyam jñātum icchan praśnaṁ kṛtavān; ataḥ praśnānurūpaṁ bhagavān anyaṁ sulabham upāyam āha— māṁ ca yo ’vyabhicāreṇa bhakti-yogena sevate sa guṇān samatītya etān brahma-bhūyāya kalpate.
যে মান-অপমানে সম, মিত্র ও বৈরী—উভয় পক্ষেই সম, এবং সকল কর্মারম্ভে ‘আমি কর্তা’—এই অহংকারমুক্ত—সেই পুরুষ গুণাতীত বলা হয়।
अजुन उवाच
Transcending the guṇas is marked by steady equanimity (toward honor/dishonor and friend/foe) and freedom from the ego of doership; a direct and accessible means is unwavering devotion to the Lord, by which one crosses beyond the guṇas and becomes fit for Brahman-realization.
After Arjuna asks how to recognize and attain the state beyond the guṇas, the discourse first outlines the traits of a guṇātīta person and then, responding to Arjuna’s desire for a simpler method, presents steadfast bhakti as an effective path to transcend the guṇas and reach Brahman.