Draupadī’s Grief at Seeing the Heroes in Disguise (द्रौपदी-विषादः / वेष-परिभव-वर्णनम्)
(विजानामि तवामर्ष बलं॑ वीर्य च पाण्डव । ततो<हं परिदेवामि चाग्रतस्ते महाबल ।।
vaiśampāyana uvāca |
vijānāmi tavāmarṣaṃ balaṃ vīryaṃ ca pāṇḍava |
tato 'haṃ paridevāmi cāgratas te mahābala ||
yathā yūthapatir mattaḥ kuñjaraḥ ṣaṣṭihāyanaḥ |
bhūmau nipatitaṃ bilvaṃ paddhyām ākramya pīḍayet ||
tathaiva ca śiras tasya nipātya dharaṇītale |
vāmena puruṣavyāghra marda pādena pāṇḍava ||
sa ced udyantam ādityaṃ prātar utthāya paśyati |
kīcakaḥ śarvarīṃ vyuṣṭāṃ nāhaṃ jīvitum utsahe ||
bhrātaraṃ ca vigarhasva jyeṣṭhaṃ durcṛtadevinam |
yasyāsmi karmaṇā prāptā duḥkham etad anantakam ||
Vaiśampāyana said: “I know your fierce indignation, your strength, and your valor, O Pāṇḍava. Therefore I lament before you, O mighty-armed one. As a maddened leader-elephant, sixty years of age, would trample and crush a bilva fruit fallen on the ground, so too—O tiger among men, O Pāṇḍava—cast Kīcaka’s head down upon the earth and grind it with your left foot. If Kīcaka, when this night has passed, rises at dawn and beholds the rising sun, I will not be able to go on living. And censure your elder brother, devoted to wicked deeds, by whose conduct I have been brought into this endless suffering.”
वैशम्पायन उवाच