पाण्डवोंके ऐसा कहनेपर सात्वतवंशके श्रेष्ठ पुरुष भगवान् श्रीकृष्ण जिनके पुत्र मारे गये थे, उन गान्धारी देवीके पास हस्तिनापुरमें शीघ्र जा पहुँचे ।। इति श्रीमहाभारते शल्यपर्वणि गदापर्वणि वासुदेवप्रेषणे द्विषष्टितमो5ध्याय: ।। ६२ || इस प्रकार श्रीमहाभारत शल्यपर्वके अन्तर्गत यदापरववमें पाण्डवोंका भगवान् श्रीकृष्णको हस्तिनापुर भेजनाविषयक बासठवाँ अध्याय पूरा हुआ
pāṇḍavokte tathā śrutvā sātvata-vaṁśa-śreṣṭhaḥ puruṣaḥ bhagavān śrīkṛṣṇaḥ, yasya putrā hatāḥ, sa gandhārī-devyāḥ samīpaṁ hastināpure śīghram upajagāma. iti śrīmahābhārate śalya-parvaṇi gadā-parvaṇi vāsudeva-preṣaṇe dviṣaṣṭitamo 'dhyāyaḥ.
পাণ্ডৱৰ বাক্য শুনি সাত্বতবংশৰ শ্ৰেষ্ঠ ভগৱান শ্ৰীকৃষ্ণ—নিজেও পুত্ৰশোকত দগ্ধ হৈ থাকিলেও—দেৱী গান্ধাৰীক সাক্ষাৎ কৰিবলৈ শীঘ্ৰে হস্তিনাপুৰত উপস্থিত হ’ল। ইতি শ্ৰীমহাভারতে শল্যপৰ্বণি গদাপৰ্বণি বাসুদেৱপ্ৰেষণে দ্বিষষ্টিতমোऽধ্যায়ঃ সমাপ্তঃ॥৬২॥ এইদৰে শল্যপৰ্বৰ অন্তৰ্গত গদাপৰ্বত পাণ্ডৱসকলে ভগৱান শ্ৰীকৃষ্ণক হস্তিনাপুৰলৈ পঠোৱাৰ বিষয়ক বাষট্টিতম অধ্যায় সমাপ্ত হ’ল।
वैशम्पायन उवाच
Even the most powerful must act with restraint and responsibility after violence: Kṛṣṇa, though personally bereaved, prioritizes timely engagement with Gāndhārī—an emblem of grief and moral authority—suggesting that dharma after war includes accountability, consolation, and preventing further harm.
After the Pāṇḍavas speak (requesting/urging action), Kṛṣṇa is dispatched and quickly goes to Hastināpura to meet Queen Gāndhārī. The verse functions as a concluding notice for the chapter on Vāsudeva’s mission within the Gadā-parvan of Śalya-parvan.