पम्पादर्शनम्
Vision of Lake Pampā and the Turn toward Sugrīva
अरविन्दोत्पलवतीं पद्मसौगन्धिकायुताम्।।3.75.14।।पुष्पिताम्रवणोपेतां बर्हिणोद्घुष्टनादिताम्।तिलकैर्बीजपूरैश्च धवैश्शुक्लद्रुमैस्तथा।।3.75.15।।पुष्पितैः करवीरैश्च पुन्नागैश्च सुपुष्पितैः।मालतीकुन्दगुल्मैश्च भाण्डीरैर्निचुलैस्तथा।।3.75.16।।अशोकैस्सप्तपर्णैश्च केतकैरतिमुक्तकैः।अन्यैश्च विविधैर्वृक्षैः प्रमदामिव भूषिताम्।।3.75.17।।समीक्षमाणौ पुषपाढ्यं सर्वतो विपुलद्रुमम्।कोयष्टिकैश्चार्जुनकैश्शतपत्रैश्च कीरकैः।।3.75.18।।एतैश्चान्यैश्च विहगैर्नादितं तु वनं महत्।ततो जग्मतुरव्यग्रौ राघवौ सुसमाहितौ।।3.75.19।।तद्वनं चैव सरसः पश्यन्तै शकुनैर्युतम्।
aravindotpalavatīṁ padmasaugandhikāyutām || 3.75.14 ||
puṣpitāmravaṇopetāṁ barhiṇodghuṣṭanāditām |
tilakair bījapūraiś ca dhavaiḥ śukladrumais tathā || 3.75.15 ||
puṣpitaiḥ karavīraiś ca punnāgaiś ca supuṣpitaiḥ |
mālatīkundagulmaiś ca bhāṇḍīrair niculais tathā || 3.75.16 ||
aśokaiḥ saptaparṇaiś ca ketakair atimuktakaiḥ |
anyaiś ca vividhair vṛkṣaiḥ pramadām iva bhūṣitām || 3.75.17 ||
samīkṣamāṇau puṣpāḍhyaṁ sarvato vipuladrumam |
koyaṣṭikaiś cārjunakaiḥ śatapatraiś ca kīrakaiḥ || 3.75.18 ||
etaiś cānyaiś ca vihagair nāditaṁ tu vanaṁ mahat |
tato jagmatur avyagrau rāghavau susamāhitau || 3.75.19 ||
tad vanaṁ caiva sarasaḥ paśyantaiḥ śakunair yutam |
أبصرا الغابة ومنطقة البحيرة، غنيّتَين باللوتس وزنابق الماء، مشبعتَين بعطر اللوتس؛ تحدّهما أشجار المانجو المزهرة وتدوّي فيهما أصوات الطواويس. وكانت مزدانة بأشجار التيلكا، وبِيجابورا (الأترج)، والدهافا، وبأشجارٍ فاتحة اللحاء؛ وبالكارافيرا والبنّاغا في تمام الإزهار؛ وبأجمة المالاتي والكوندا، وبالبهانديرا والنيتشولا؛ وبالأشوكا والسبتَبرنا والكيتكا والأتيموكتكا، وبغيرها من الأشجار المتنوّعة—كأنها امرأة متحلّية من كل جانب. وبينما كان الراغفان يتأمّلان ذلك الحَرَجَ الموشّى بالأزهار، الواسع بأشجاره العظيمة، كان يرنّ بأصوات طيور كثيرة—كالكويَشتيكا وطيور الأرجونا والشاتاباترا والببغاوات وغيرها. ثم مضى راما ولاكشمانا هادئين غير مضطربين، وما زالا ينظران إلى الغابة والبحيرة المملوءتين بالطيور.
Lake Pampa was filled with red lotuses and their fragrance.The bank was lined with blossoming mango trees and trees of several kinds like tilaka trees with fruits full of seeds like citron, dhava trees, white trees in bloom, karavira trees loaded with flowers, punnaga trees, clusters of jasmine and kunda shrubs, fig trees, so also reeds, ashoka trees, atimuktaka creepors and several other trees looking like women adorned all over. Rama and Lakshmana passed by, glancing at them. There were other trees full of flowers, huge trees, koyashtika trees with reed. Different kinds of birds such as peacocks, parrots, dwelling in the forest were screaming aloud. Looking at all these in that forest Rama and Lakshmana passed by undisturbed with a composed mind.
By showing Rāma and Lakṣmaṇa moving through exile with steadiness (avyagra, susamāhita), the verse highlights dharma as inner discipline—remaining composed and dutiful even amid hardship, without being shaken by external conditions.
Satya appears indirectly through consistency of conduct: Rāma’s truthful commitment to his exile and obligations is mirrored in his calm, unwavering mind as he observes the forest; his actions align with his accepted word and duty.