प्रावृट्-शरत्-वर्णनम् — Description of the Monsoon and Autumn; Sarasvatī in the Pāṇḍavas’ Exile
उन वृक्षोंसे सुशोभित प्रदेशों तथा वैदूर्यमणिके समान रंगवाले, हिमसदृश स्वच्छ, शीतल सलिल-समूहसे संयुक्त पर्वतीय नदियोंकी शोभा निहारते हुए वे सब ओर घूमते थे। नदियोंकी उस जलराशिमें हंस और कारण्डव आदि सहसौरों पक्षी किलोलें करते थे ।। वनानि देवदारूणां मेघानामिव वागुरा: हरिचन्दनमिश्राणि तुड़कालीयकान्यपि,हरिचन्दन, तुंग और कालीयक आदि वृक्षोंसे युक्त ऊँचे-ऊँचे देवदारुक वन ऐसे जान पड़ते थे मानो बादलोंको फँसानेके लिये फंदे हों
vaiśaṃpāyana uvāca | te vṛkṣaiḥ suśobhitān pradeśān vaidūryamaṇisamānarāgān himasadṛśaśucīn śītala-salila-samūhaiḥ saṃyuktāḥ parvatīya-nadīḥ śobhāṃ niharantas sarvato vicacāraḥ | tāsāṃ nadīnāṃ jalāśaye haṃsāḥ kāraṇḍavādayaś ca sahasraśaḥ pakṣiṇaḥ kilolam akurvan || vanāni devadārūṇāṃ meghānām iva vāgurāḥ | haricandanamiśrāṇi tuṅgakālīyakāny api ||
قال فايشامبايانا: كانوا يطوفون في كل جهة، يتأملون بهاء الأقاليم المزدانة بالأشجار، وجمال الأنهار الجبلية المتصلة بكتلٍ من المياه الصافية الباردة—نقية كالثلج، متلألئة بلونٍ كجوهرة الفيدوريا (vaidūrya). وفي تلك المياه كانت آلافٌ مؤلّفة من الطيور—البجع وبطّ الكارَنْدَفا (kāraṇḍava) وغيرها—تلهو وتطلق أصواتها. أمّا غابات الديودارا (deodāra) الشاهقة، المختلطة بخشب الهريچندنا (haricandana) العطر ومعها أشجار التونغا (tuṅga) والكالييكا (kālīyaka)، فقد بدت كأنها شِباكٌ منصوبة لاصطياد السحب، لشدة كثافتها وعلوّها.
वैशम्पायन उवाच
The passage foregrounds a dharmic sensibility of attentiveness and restraint: even amid hardship, one cultivates clarity and steadiness by contemplating purity, order, and beauty in nature—cool waters, clear streams, and harmonious life—rather than being consumed by agitation.
The narrator describes the travelers moving about through scenic mountain terrain, observing clear, cool rivers filled with waterfowl, and passing lofty deodāra forests mixed with fragrant trees, poetically likened to nets that could catch the clouds.