Vidyā–Avidyā and the Twenty-Fifth Principle
Sāṃkhya–Yoga Clarification
तात! तपस्यामें सभीका अधिकार है। जितेन्द्रिय और मनोनिग्रहसम्पन्न हीन वर्णके लिये भी तपका विधान है; क्योंकि तप पुरुषको स्वर्गकी राहपर लानेवाला है ।।
tāta! tapasyāṁ sarveṣām adhikāraḥ. jitendriya-manonigraha-sampannasya hīna-varṇasya api tapasāṁ vidhānam; yataḥ tapaḥ puruṣaṁ svargasya mārgam ānayati. prajāpatiḥ prajāḥ pūrvam asṛjat tapasā vibhuḥ. kvacit kvacid brahma-paraḥ vratāny āsthāya, pārthiva-bhūpāla! pūrva-kāle śaktimān prajāpatiḥ tapasi sthitvā ca kadācid brahma-parāyaṇa-vrate sthitvā ca jagat-sṛṣṭim akarot.
قال باراشارا: «يا بُنيّ، لكلّ أحدٍ حقٌّ في ممارسة التَّبَس (tapas). حتى من كان وضيع المنزلة، إن قهر حواسّه وضبط ذهنه، أُمِرَ بالتَّبَس؛ لأنّ التَّبَس يسوق الإنسان إلى طريق السماء. وفي سالف الدهور خلقَ برَجاپَتي (Prajāpati) الجبّارُ الخلائقَ وهو قائمٌ على التَّبَس؛ وأحيانًا، أيّها الملك حامي الأرض، كان يثبت في نذورٍ مكرّسةٍ لبراهمن (Brahman)، وبهذا أظهر خلقَ العالم».
पराशर उवाच
Tapas is a universally available discipline: anyone who cultivates sense-control and mental restraint is eligible for austerity, and such tapas is presented as a means of spiritual uplift (symbolized as the path to heaven).
Parāśara instructs a king, arguing for the broad accessibility of ascetic practice and supporting it with a cosmological example: Prajāpati himself created beings by abiding in tapas and by undertaking Brahman-oriented vows.