अहिंसा-प्रधान धर्मविचारः
Ahiṃsā as the Superior Dharma: Practical and Scriptural Reasoning
सभी देवता पुण्य क्षय होनेपर इस लोकमें आकर मरणथधर्मा नामसे विभूषित होते हैं और सभी मरणथधर्मा मनुष्य पुण्यके प्रभावसे मृत्युके पश्चात् देवसंज्ञासे संयुक्त होते हैं। अतः राजसिंह! तुम अपने पुत्रके लिये शोक न करो। तुम्हारा पुत्र स्वर्गलोकमें जाकर आनन्द भोग रहा है ।।
pitāmaha uvāca | sarve devatāḥ puṇya-kṣaye ’smin loke āgatya maraṇa-dharmā nāma-vibhūṣitā bhavanti, sarve ca maraṇa-dharmā manuṣyāḥ puṇya-prabhāvāt mṛtyoḥ paścāt deva-saṃjñayā saṃyuktā bhavanti | ataḥ rāja-siṃha tvaṃ putrasya śokaṃ mā kṛthāḥ | tava putraḥ svarga-lokaṃ gatvā ānandaṃ bhuṅkte || evaṃ mṛtyur deva-sṛṣṭā prajānāṃ prāpte kāle saṃharantī yathāvat | tasyāś caiva vyādhayas te ’śru-pātāḥ prāpte kāle saṃharantīha jantūn ||
قال بهيشما: «إذا نَفِدَتْ مَثوبةُ الآلهة عادوا إلى هذا العالم وتزيّنوا باسم “الفانين”. وأمّا البشر الفانون، فبقوة مَثوبتهم، بعد الموت يقترنون بتسمية “الآلهة”. لذلك، يا أسدَ الملوك، لا تحزن على ابنك. لقد مضى ابنك إلى السماء وهو هناك ينعم بالغبطة. وهكذا صاغ الخالقُ الموتَ للكائنات الحيّة؛ فإذا جاء الأجلُ المعيّن اختطفها على وجه النظام والحق. وتلك “القطرات” عينُها من الموت تصير أمراضًا؛ فإذا نضج الوقت جلبت نهاية المخلوقات في هذا العالم.»
पितामह उवाच
Merit and status are not permanent: gods can become mortal when their merit is spent, and humans can attain divine status through merit. Therefore grief should be tempered by understanding karmic order and the destined time of death, which operates according to a cosmic law.
Bhīṣma addresses a grieving king (rāja-siṃha), urging him not to mourn his son, who has attained heaven. He then explains that death is a divinely ordained principle that withdraws beings at the appointed time, often through the agency of diseases.