Bhīṣma–Karṇa Saṃvāda on the Śaraśayyā (भीष्म–कर्ण संवादः शरशय्यायाम्)
हतैर्गजपदात्योघैवजिभिश्न निषूदितै: । रथैश्व बहुधा भग्नै: समास्तीर्यत मेदिनी
hatair gajapadātyoghair vajibhiś ca niṣūditaiḥ | rathaiś ca bahudhā bhagnaiḥ samāstīryata medinī || ekaikaṃ tribhir ānarccat kaḍukabarhiṇavājitaiḥ | tataḥ suśarmāṇaṃ ca kṛpācāryaṃ ca trīṇi-trīṇi śaraiḥ vivyādha | rājendra! punaḥ samarāṅgaṇe prāgjyotiṣanareśaṃ bhagadattaṃ sindhurājaṃ jayadrathaṃ citrasenaṃ vikarṇaṃ kṛtavarmāṇaṃ durmiṣaṇaṃ tathā mahārathī vindānuvindau—eteṣāṃ pratyekaṃ gṛdhrapakṣayuktaiḥ trīṇi-trīṇi śaraiḥ viśeṣapīḍāṃ cakāra | tatra hatair gajaiḥ padātibhiḥ aśvaiś ca bhagnaiś ca bahubhir rathaiḥ pṛthivī ācchāditābhavat ||
قال سَنجايا: لقد غُطّيت الأرض وتناثرت عليها الجثث—فيلةٌ وجموعٌ من المشاة، وخيولٌ صريعة، وعرباتٌ كثيرة تحطّمت على وجوه شتّى. ثم أخذ يطعنهم واحداً بعد واحد بثلاثة سهام—مُريَّشة كجناح الرَّخَم—كما نفذ بثلاثة سهامٍ في سوشَرما وكريپاتشاريا، ثلاثةً لكلٍّ منهما. يا خير الملوك، عاد في ساحة القتال فأوقع عذاباً حادّاً—ثلاثة سهام لكل واحد—ببهگاداتا ملك براغجيوتيشا، وجايادراثا سيد السِّندهو، وتشيتراسين، وفيكارنا، وكريتافارما، ودورميشانا، وبالمقاتلين العظام على العجلات: فيندا وأنوفيندا. وهكذا كادت الأرض تُحجب تحت حطام الحرب وأجساد الناس والدواب.
संजय उवाच
The verse highlights the grim consequence of war: even when fought under kshatriya codes, the battlefield quickly becomes a landscape of ruin. It implicitly urges reflection on dharma—valor and skill do not erase the moral weight of widespread destruction.
Sanjaya describes the battlefield littered with dead elephants, soldiers, horses, and broken chariots. A warrior (implied from context) shoots three arrows at a time, piercing Susharma and Kripa, and then similarly striking Bhagadatta, Jayadratha, Chitrasena, Vikarna, Kritavarma, Durmishana, and the brothers Vinda and Anuvinda.