भीष्म-पर्व अध्याय १०० — त्रिगर्त-आक्रमण, भीष्म-केन्द्रित पुनर्संयोजन, तथा शक्त्यस्त्र-विनिमय
दक्षिणं दक्षिण: काले सम्भृत्य स्वभुजं तदा । हस्तिहस्तोपमं शैक्ष॑ सर्वशत्रुनिबर्हणम्
dakṣiṇaṁ dakṣiṇaḥ kāle sambhṛtya svabhujaṁ tadā | hastihastopamaṁ śaikṣaṁ sarvaśatrunibarhaṇam | udārasvabhāvavān rājā duryodhanaḥ tadā samartho bhūtvā samastaśatrusaṁhāre hastisūṇḍāsadṛśaṁ viśālaṁ astraprahāraśikṣāyāṁ nipuṇatāṁ prāptaṁ svadakṣiṇabhujaṁ samutkṣipya sarvadiśaṁ samutthitān nānādeśanivāsimanuṣyāṇāṁ praṇāmāñjalīḥ pratigṛhṇan teṣāṁ madhurāṇi vacāṁsi śuśrāva
قال كارنا: في الوقت اللائق، جمع الملك دوريودhana—النبيل الطبع، القادر على سحق كل عدو—قوته ورفع ذراعه اليمنى، عظيمة كخرطوم الفيل، قد كُمِّلت بالتمرين على ضربات السلاح. ثم إن الناس من بلاد شتى نهضوا من كل جهة بأكفٍّ مطبقة تحيةً، فتقبّل سلامهم وأصغى إلى كلماتهم العذبة.
कर्ण उवाच
The verse highlights the public nature of kingship: martial capability and disciplined strength win fear and respect, but the king’s acceptance of salutations implies an ethical obligation to wield that power responsibly and for the realm’s welfare.
Karna describes Duryodhana at a formal moment: he raises his powerful, well-trained right arm and receives the folded-hand salutations of people from many regions, listening to their pleasing words—an image of royal authority being acknowledged.